I Sverige brukar vi springa på samma boll. Och just nu är vi ett springande folk. Överallt springs det. Instagram och Facebook är överösta med bilder på folk i neonfärgade springskor. Och alla som springer tycks vara lyckliga. Nästan lite sektigt. Råkar man passera en idrottsbutik ser man ­bilder på atletiska kroppar som säljer löparbyxor, vattenflaskor eller stegmätare. Folk springer! I min närhet anmäler de sig till Tjejmilen, någon enstaka planerar att springa Midnattsloppet och så finns det de som går för Marathon till och med. Tjohej! Jag står still. Med tappad haka tittar jag på.

Jag har nämligen alltid avskytt att springa. Jag har liksom tyckt att det verkat monotont och ­tråkigt. De gånger jag har sprungit har det varit till ­bussen. Någon gång har jag väl hastat efter en hund som slitit sig från sitt koppel. Men mer än så har det aldrig blivit. Varför springa när man kan gå? Liksom. Jag har dansat mig i form och ­varit nöjd med det.

Men under det senaste året har något hänt hos mig. I takt med att jag haft allt svårare att hitta träning som passar in i livspusslet har jag faktiskt börjat snegla på något som inte gör mig beroende av en viss tid eller ­lokal. Jag var inne på simning. Det är ju ganska fritt. Plask, plask och du kommer i form nästan utan att märka av det. Och så lite uppfriskande bastu på slutet. Men det blir för mycket restid till och från badhuset. Tyvärr, simning går bort.

Promenader då? Det är ju en jättebra träning i all sin enkelhet. Fågelkvitter och närhet till ­naturen får man som en liten trevlig bonus. Men jag måste öka pulsen och jag behöver ­svettas.

Så nu kommer jag krypandes mot korset. Jag är redo att frälsas. Springa är säkert grejen, även för mig! Och nu har jag börjat längta. Det rycker i mina ben och jag känner i musculus quadriceps femoris, den stora lårmuskeln, att det börjar bli dags. Jag har köpt skor. Svarta med inbyggda rosa fartstreck. Det är visst någon gas i sulan som gör att jag ska studsa fram som en gasell. Byxor och vindjacka har jag också. Ja, jag är redo att kuta i väg.

I morgon tänker jag inte tänka. I morgon klär jag på mig, öppnar dörren och springer iväg. Jag ska inte se mig om och jag ska inte fuska. Jag ska springa ett ordentligt varv runt villorna där jag bor. Jag ska vinka till alla Hurtbullar som också är ute och springer och jag ska tänka att jag är en av er nu! Och sedan ska jag springa vidare tills jag är hemma på hallgolvet igen. Därefter ska jag ­stretcha och äta nyttigt. Och sen ska jag gå runt och vara stolt över mina rosiga kinder hela dagen.

Och sen ska jag göra det igen. Tills jag blir ­beroende. Springandet ska bli mitt knark och jag ska söka mer. Och ännu mer! Och sen ska jag plåga alla mina följare på Instagram med ­bilder på mig i löparspåren. Sedan när vi når slutet av sommaren ska jag börja lägga upp bilder på mina cellulitfria lår. Sedan ska jag ­vara på sporttidningars omslag. Leendes. Sen ska jag anmäla mig till något lopp. Vilket jag ska berätta för hela världen!

Ha, ni ska få se! I morgon är jag också en som springer. Och snart springer jag ifrån er!