I samma sekund som jag kliver över tröskeln till provtagningslabbet, börjar hon hosta och frågar med ett tonfall, som är mixat av förakt och förfäran:

– Har du parfym på dig?

Jag nickar försiktigt medan hon fortsätter strängt:

– Det här är ett sjukhus! Här har vi inte starka dofter.

– Förlåt, piper jag, och skäms över att jag hänsynslöst sprejat Diors ”Chérie” både i halsgrop och på handleder innan jag traskat till vårdcentralen för ett rutinblodprov.

Sjuksyrran stasar min vänsterarm, nyser ett par gånger innan hon hugger nålen i armvecket.

– Aj, kvider jag, men tystnar genast. Hennes blick signalerar: ”Sjåpa dig inte, du kan gott lida lite”.

Och visst. Jag förstår henne. Hon konfronteras varje dag med samvetslösa parfymbärare: På bussen, i kassakön och som nu, när hon ska utföra sitt arbete. Att hon är evinnerligt trött på att snörvla och hosta sig genom sin vardag, är fullt förståeligt.
Hon är en av cirka tre miljoner svenskar som lider av någon form av allergi, men få av dem vet att överkänsligheten faktiskt går att kurera – för alltid.

Elisabeth Frändestam, 41, var en av dem. I hela sitt liv har hon varit mat-, djur- och pollenallergiker, tills hon av en slump fick höra talas om ”hyposensibilisering”. I dag är hon snudd på symtomfri. Hur det gick till, kan du läsa om i veckans Söndag.
Men min sjuksyrras besvär går inte att bota, tyvärr, så hon kommer behöva att läxa upp okunniga patienter även i fortsättningen. Inte mig, då så klart. Jag kommer att hålla fingrarna från alla parfymflaskor före nästa provtagning. Av respekt för henne.

Och i ren självbevarelsedrift. Den där nålen var attans otäck.