Apropå förortsbränderna i våras. Jo, jag vet. Det är uttjatat. Den ena har hävdat sin sanning, den andra har gjort sin poäng, gormat sig blå. Tyckt, tänkt och drämt näven i bordet.
Säkert med all rätt.

Men här sitter jag, fortfarande, liksom stilla, med en tyst klump i magen. Och med en annan bild i huvudet. En bild av ett helt annat Husby, fri ifrån bilbränder, kaos och beskrivningar om förortsgettot som gud glömde.

Jag får lust att berätta om fågelungen jag hittade på Oslogatan, om alla gånger jag följde med min mamma till hennes arbete, som lärare i Husbygårdsskolan. Jag vill berätta. Men orden kommer liksom inte. För min gamla bakgård ser inte ut som jag minns den. Men någonstans lever historierna kvar och vi som växte upp här, när allt var nytt, kan nog enas om att våra berättelser INTE handlar om bilbränder eller förortskaos.
Eller om VI och DOM.

För det var liksom bra här. Mer som i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Japp, Norra Järva, där Kista, Husby och Akalla ingår, var min Bullerby. På samma sätt som Jön­köping, Piteå eller Halmstad kanske var er. Jag samlade sniglar, spelade fotboll, lekte röda-vita rosen. Precis som ni.

För mig fanns det ingen plats i världen som var tryggare, bättre eller vackrare än Stockholms sista miljonbygge och jag var åtta bast när flyttlasset gick till Kista. Ett rödmålat radhus väntade. Med körsbärsträd på tomten – och här skulle jag nu tillbringa 12 viktiga år. Och lära mig i princip allt jag vet i dag.

När mamma såg att vi skulle få dubbelkyl, log hon och sa:
– Det här blir bra.
Och det blev det. Mycket bra.

Kista var framtiden alla pratade om. Nytt, snyggt, polerat. Ett slags 1980-talets Hammarby sjöstad, där akademiker med barn köade till sig
lägenheter för att kunna ge ungarna det allra, allra bästa. Man flyttade ifrån innerstans buller till en ny tryggare vardag i förorten. Bostadsrätter blandades med hyresrätter. Höginkomsttagare med låginkomsttagare. Man ville ha the shit: Kista, Husby, Akalla.

Sedan var det inte mer med det. Midsommarkransen, Hammarbyhöjden, Solna och andra i dag på bomarknaden attraktiva Stockholmsförorter kändes gamla, trista, gråa. I Kista fanns inga bilar. Bara en sån sak. Och vi hade igelkottar som smet upp från Järva­fältet.

Vi kunde cykla var vi ville. Vi hade Stockholms modernaste inomhuscentrum, en idrottsplats som Rod Stewart åkte till, enkom för att få spela fotboll i fred under sin Sverigevistelse, och sist men inte minst hade vi en alldeles egen bio, ”Kista bio, ett, två, tre”.

Under 80-talets första hälft var Norra Järva så populärt bland barnfamiljerna att vi snart kunde skryta med att ha den yngsta befolkningen i hela Stockholm. Det var barn precis överallt. Till slut så många att det – i Kista – fanns minst fem, sex klasser per årskull, på en total befolkning om 26 000 personer 1986. Och likadant var det förstås i Husby och Akalla. Ville man ge ungarna chans, ja då kom man hit.

Mina föräldrar behövde aldrig skjutsa mig någonstans. Fotbollsplanen låg runt hörnet, till skolan gick jag på fem minuter och alla kompisar bodde i närheten. Vi sprang hur vi ville, mellan Kista, Husby och Akalla. Tänk er Bullerbyn, fast MYCKET större.

Så, vad var det som hände? Varför brann det i Husby och senare även
i Kista?  Om det har ”viktigpettrar” gormat sig blåa. Men mitt i tjafset glömdes något viktigt bort. Början, glömdes bort. Att Norra Järva var för bra för att vara sant, för perfekt.

Man viftade bort problemen som smög sig på, vägrade se sprickorna i fasaden. De perfekta förorterna skulle ju stå pall. Och klara allt! Men inget överlever utan hjälp. Bullerbyn förändrades.

Och sedan brann det.

åsa.passanisi@aftonbladet.se

——–

Veckans Krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med katter och storfamilj varannan vecka, med katter och mindre familj varannan vecka.

4 snabba:

En bok som alla borde läsa …
…  Lasermannen, av Gellert Tamas, tål att läsas om och om igen. Ett fantastiskt välskrivet tidsdokument, som på samma gång ger en skrämmande bild av främlingsfientligheten i Sverige under början av 90-talet.

Senast jag  grät var …
… på en bodega i Spanien för ett par veckor sen. Hade beställt in lamm och serverades en mängd klumpar ”någonting” på en tallrik. Tryckte i mig och försökte se glad ut – tills jag fick veta att jag smaskat i mig ett gäng vitlöksmarinerade lammsköldkörtlar.

Jag skulle vilja bjuda …
… Olof Palme på middag och be honom ta en annan väg hem från bion.

På min gravsten bör det stå …
… ”En morsa – fett ägd av sina barn”.