Arkiv för July 2013

- Sida 2 av 2

En engelsk solskenshistoria

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYFörsta dagen tillbaka i Sverige efter semesterresan utbrister en av mina väninnor:

– Oj, vad fin färg du har fått! VAR har du varit?

– I England, svarar jag.

Väninnans ansiktsuttryck osar tvivel. Kan min hy verkligen ha blivit vackert solkysst i Landet Där Det Alltid Regnar?

Jag förstår hennes reaktion, men den bygger på orättvisa fördomar. Faktum är att mitt förra hemland har oförtjänt dåligt väderrykte: Vintern är kort och tillräckligt mild för att engelska fotbollsligan har säsong då (och spelas i shorts), påskliljorna blommar redan i februari och ungefär samtidigt börjar pubgästerna luncha utomhus (utan infravärme), höstarna är magiskt färgsprakande och somrarna … tja, de bränner ju hyn bedårande brun.
Självklart har jag uthärdat en och annan engelsk skitsommar, men långt fler svenska sådana.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, låt inte London bli er enda brittiska måste-destination. Våga lämna Piccadilly Circus, Oxford Street och Hyde Park och ta en sväng genom något (eller varför inte några?) av de förtrollande engelska grevskapen.

Ni kan sola och surfa i Cornwall, njuta av en pint starkcider i Somerset, gå i Tess D’ Uberville-författaren Thomas Hardys fotspår i Dorset och i vikingarnas i Yorkshire, imponeras av Devons mäktiga hedar och fascineras av att Berkshires Eton-elever går klädda i frack.

Bäst av allt: Från norr till söder kryllar det av pittoreska pubar och bekväma B & B:s som, till en förvånande billig penning, erbjuder mat, logi – och regnskydd.

Om nu det brittiska vädret – mot förmodan – skulle leva upp till sitt nedsvärtade anseende.

 

Sagolikt! Stiftelsen National trusts k-märkta kaféer, herrgårdar och B&B:s. En Scott-favorit är det här fiket, Periwinkle Cottage Tea Rooms i Selworthy, Somerset. Fler smultronställen på: nationaltrust.org.uk

HedvigFreja

 

bild (12)
Kategorier Krönikor

Pirater, mangoverträsk och rostig pråm

av Söndagsredaktionen

I veckans nummer av Söndag kan delar läsarna med sig av sina värsta Kristofer_LOWreseminnen. Och det är förfärande historier. Men när vi gjorde en snabbgallup på redaktionen, visade det sig att våra semesterfadäser också är värda att publiceras. Så här kommer de. Först ut är biträdande redaktör Kristofer Forssblad Olsson:

Morgonen den 7 mars 1991. Jag och två kompisar har luffat runt i Asien ett par månader och precis tagit oss den korta båtresan från Singapore till den indonesiska ön Batam alldeles vid gränsen. Planen är att flyga härifrån till Indonesiens huvudstad Jakarta. Men flygbiljetterna är mycket dyrare än vi räknat med, runt 500 kr per person, så vi sitter fast. Då får vi höra talas om en båt som går till Sumatra. Därifrån kan vi ta buss de 90 milen till Jakarta. På den här tiden var pengar ett större problem än brist på tid.

Vi ger oss ner i hamnen och hittar till sist båten, en rostig gammal pråm. Ingen kan engelska men till sist får vi veta att båten är framme klockan fyra på natten. Och det är bråttom, ska vi med eller inte? Båten är fullpackad med folk så vi köper de biljetter som finns kvar, till däcket, för 45 kronor styck. Däcket är pråmens tak. Några paket kex och lite vatten hinner vi också skaffa innan vi slår oss ner på plåttaket och båten puttrar iväg i sakta mak.

Vi är de enda västerlänningarna på båten, ingen förstår engelska – och vi börjar få en obehaglig känsla av att den här resan kanske tar längre tid än vi trott för det går väldigt långsamt …

Till sist hittar vi en student som är på väg hem och som kan lite engelska. Han förklarar att båten mycket riktigt är är framme i Pekanbaru på Sumatra klockan fyra på morgonen men två dygn senare.

På dagarna är det stekhett i solen, på natten riktigt kallt. För några av våra medresenärer har vi fått rollen som reseunderhållning, min kompis är över två meter lång och har skostorlek 47. Ett gäng yngre män som också bor på taket pekar och undrar över något. Till sist förstår vi att de driver tesen att om fötterna är så stora borde andra, mindre synliga kroppsdelar också vara gigantiska. Nu undrar de om det stämmer?

Annars ligger vi mest och pustar i värmen och bygger konstiga skydd mot solen. Jag försöker hitta något om den här båtlinjen i min guidebok och mycket riktigt, den finns omnämnd – med en halv sidas varning: Se upp, resan kan ta hur lång tid som helst.

Vi har inga liggunderlag utan ligger direkt på plåttaket. Två gånger om dagen kommer en besättningsman upp med små paket inslagna i papper med ris och stenhårda, helstekta minifiskar.

Första natten är vi på öppet hav i Malackasundet när vi vaknar av en stark lampa från en polisbåt. Vi blir bordade av beväpnade män som ser ut att leta efter något. Dagen efter får vi veta av vår student-kompis, som bor i en hytt nere i båten, att man smugglar filtar på pråmen.

Efter en ny stekhet dag somnar vi på plåttaket, röda som kräftor. Mitt i natten, den här gången bland mangroverträsken längs Siak-floden en bit in i Sumatra väcks vi av skrikande människor. Någon pekar på våra ryggsäckar och vi förstår att vi ska hålla hårt i dem. Från båda sidorna av floden närmar sig flera snabba båtar. Hjälp, pirater, hinner vi tänka innan båtarna glider upp jämsides med vår pråm och ett helt gäng hoppar ombord, försvinner in och kommer ut med stora paket som de snabbt slänger över till sina kumpaner. Vi håller krampaktigt i våra ryggsäckar.

Det hela är över på några minuter, vi överlever ”piraterna” som nöjer sig med de stora paketen med filtar eller vad det nu var. Senare på natten vaknar vi två gånger av att någon försöker dra iväg med en av våra ryggsäckar i mörkret. Vi sover i skift fram tills regnet börjar ösa ner.

Sista biten står vi och trycker i den fullpackade båten innan vi äntligen är framme i Pekanbaru, klockan tre på natten. Trots det går ingen av eftersom ”det är farligt i staden på natten”. Det här är den näst jobbigaste resan jag gjort men också den roligaste på många sätt.
Den jobbigaste var nästa steg, bussresan från Sumatra till Java och Jakarta som tog nästan tre dagar till i en fullpackad, stekhet buss med minisäten. Och då är jag bara 1,84 lång, det var värre för min välutrustade kompis Niclas. Men vi sparade ju 400 kronor per person i alla fall …

 

Sommar – perfekt för en detox!

av Söndagsredaktionen

Sommar, sol och lite för många glas rosé? Lugn, ta ett dygns vila från trivselskålandet, och rena kroppen med en enkel 24-timmars detox.

Enligt hälsogurun Renée Voltaire gör en juicefasta att du går ner i varv och börjar lyssna på kroppen.

– Du blir naturligt trött, sover djupt och vaknar utvilad, säger hon.

Låter som en dröm! Hur du gör och massor av fräscha recept får du i veckans nummer av Söndag.

Vill du fortsätta leva lite sundare i sommar har vi dessutom provsmakat och satt betyg på Systembolagets sortiment av vin och öl som har lägre, eller ingen, alkoholhalt. Skål!

 

20130721_sondag_LOW
Kategorier Veckans nummer

Mitt ’’knep’’ platsar inte på Malenas lista

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYSå fort jag kommer in genom dörren surnar jag till, morrar och väser genom tänderna:

– Men att det ska vara så förbannat svårt!

Maken, som Ipadsurfar i vardagsrummet, skakar på ­huvudet medan jag, i affekt, plockar undan skohögen på hallmattan.

Utan att ens säga ”hej” forsar jag in i köket, lastar diskmaskinen med travarna av smutsiga tallrikar, torkar upp mellissmulorna på köksbänken och sjunker till slut ner i soffan med en ljudlig suck ackompanjerad av min bästa offermin.

Jag har fortfarande inte sagt ”hej” till min man.

Jag har faktiskt inte ens bevärdigat honom med en blick. Och ja, jag tycker att HAN borde HA STÄDAT. Det är förvisso varken hans dojor i hallen eller odiskade frukosttallrikar i hon. Det är ungarnas. MEN ÄNDÅ.

Jag suckar igen. Dan låter sig inte provoceras, vilket retar mig ännu mer. Jag vill skrika: ”Se mig! Bry dig!”, men gör det självklart inte. Det vore svagt. I stället fortsätter jag att
tiga, tänker att Dan nog känner sig straffad.

Det gör han inte, han bara konstaterar torrt:

– Det där beteendet är ganska otrevligt.

Ja, det är det. Det är i alla fall ingen vackert drag, det här med att bli på sinnesjukt dåligt humör av att komma hem och mötas av röran som skapats under dagen och enligt Söndags relationsexpert Malena Ivarsson håller jag på att rasa rakt ner i ”känslofällan”.

På sidorna 32–35 listar hon våra tio vanligaste relationsknutar – och hur man löser upp dem och nej, min tystnadsstrategi finns inte med på ­Malenas magiska lista.

Det gör däremot tricket att kompensera med fem positiva kommentarer varje gång man verbalt bestraffar sina barn eller äkta hälft. Jag inser att jag är skyldig, inte bara Dan, utan även Joel och Freja, en hel massa
beröm. Så jag börjar här och nu:

Ni är finast i världen. Tack för att ni pallar med mig. Utan er vore jag en sämre människa. Älskar er.

Puss, puss.

Kategorier Krönikor

Söndag tar aldrig semester!

av Söndagsredaktionen
20130714_sondag_LOW

Längtar du utomlands till vidsträckta stränder och salta bad  – utan att det kostar skjortan? Då finns lösningen närmare än vad du tror.

I veckans tidning har vi åkt över Östersjön till tre badorter i Estland, Lettland och Litauen. Du får reda på allt du behöver veta om Baltikums riviera. I Jurmala till exempel är den vita stranden 33 kilometer lång och har du tur kan du hitta bärnsten som sköljts i land av vågorna.

När jag skriver det här är det fyra timmar kvar till semester. Äntligen är det dags för lata dagar på landet, ingen väckarklocka som ringer och tid med familjen.

För det är ju på sommaren vi ska ta igen all den tid vi inte har under resten av året. Det är nu man verkligen umgås med sin partner, dygnet runt.

Men det är inte alltid det blir som vi tänkt oss. Därför har Malena, med sin långa erfarenhet som relationsexpert, listat de 10 vanligaste fällorna – och hur du och din partner kommer vidare.

Den 14 Juli är det Victoriadagen och en av artisterna som hyllar vår kronprinsessa på Solliden är Eurovision-vinnaren Emmelie de Forest. För Söndag avslöjar hon bland annat vad som är hennes största skräck och vad som är det mest olagliga hon gjort.

Dessutom får du en specialskriven deckarnovell av Thomas Bodström i veckans tidning.

Även om jag går på semester så tar Söndag aldrig ledigt. Så missa inte Sveriges mest lästa helgtidning, varje vecka hela sommaren!

Kategorier Veckans nummer

Lång, snygg och självraggande

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonDen är 34,5 cm lång och var en gång i tiden snudd på självraggande. Vid bardiskhäng fingrade kvinnorna nyfiket på den, medan männen avundsjukt undrade hur man hade begåvats med en sådan grej.

En dag var den spårlöst försvunnen. Först efter ett trettiotal års förhållande- och bostadskarusell, äktenskap och barn, skilsmässa och ny flytt, återfanns den högst oväntat i botten på en flyttkartong.

Accessoar heter det väl på modern svenska. En smal svart slips med orden NICK LOWE i knappt läsbara bruna bokstäver och JESUS OF COOL i vita. I stort sett det enda jag någonsin burit som väckt någon större uppmärksamhet.

Vi män har ju inte mycket att komma med när det gäller kläder. Märktes inte minst när hovets partyprinsessa gifte sig med sin finansvalp, numera affärsängel. Sida upp och sida ned i kvällstidningarna med betyg på och analyser av kvinnornas klädsel. Det motsatta könet kan ju piffa upp sig med hjälp av högklackade skor eller inte, kortkorta kjolar eller inte, djupa urringningar eller inte, läppstift, örhängen, diamantringar och gud vet vad.

För oss män gäller att en kostym är en kostym är en kostym. Mer eller mindre välskuren eller illa­sittande. That’s it. Såvida man inte heter Peter Siepen och klär ut sig till fågelskrämma eller Johan Renck och bär kjol.

Har ju försökt. Frångick en dag de enfärgade tröjorna och köpte en färgsprakande randig sak.

– Är Pride-paraden ute och går? hånskrattade 14-årige sonen.

Raskt förpassades den svindyra Hugo Boss-tröjan till högen kläder-man-tar-på-sig-när-man-går-till-tvättstugan-och-tvättar-de-kläder-man-verkligen-vill-ha-på-sig.

Han skulle bara våga kommentera Nick Lowe-slipsen. Undertecknad fick i egenskap av popskribent på Aftonbladet ett av de ytterst få exemplar som tillverkades i pr-syfte när Nick Lowes LP-skiva Jesus of cool släpptes 1978. Besökte under de följande åren ofta New York och trängdes bland andra popsnören på Hurrah, Peppermint Lounge och CBGB’s. Då skivan i det religiösa USA döptes om till Pure pop for now people, blev slipsen en ännu större raritet på andra sidan Atlanten.

Männen ville bli kompis – för att sedan erbjuda sig att köpa slipsen för flera tusen spänn. Kvinnorna trodde man var en cool katt, så man behövde aldrig ens erkänna bonnläppsursprunget från östgötaslätten.

Nu är slipsen i bruk igen. Har till och med funderat på om man inte har uppnått en ålder då det faktiskt är dags att till sist lära sig knyta en slipsknut också. Lite pinsamt att alltid be en arbetskamrat om hjälp.

Kombinationen svart kavaj, vit skjorta och Nick Lowe-slips är ju i dag dessutom ännu coolare än förr. Ända sedan Quentin Tarantinos film kom 1992, innebär sådan klädsel automatisk uppgradering till Reservoir Dogs-
status. Och redan vid första
barhänget på den lokala och
föga glamorösa puben på Söder
i Stockholm, blev det napp. En kvinna slet snabbt tag i Nick
Lowe-slipsen. Sedan sa hon:

– Varför är du så uppklädd? Här!!!

Självraggande, my ass!

Bara att konstatera att slipsen numera är betydligt mer still going strong än dess ägare…

Kategorier Krönikor

På Facebook får ju ingen missfall

av Söndagsredaktionen

Carina_BDet tar ett tag innan jag fattar vad hon menar när hon säger: ”Det ville sig inte.” Men så hör jag snyftningarna och börjar stamma.
– Men … när? Ni var ju på grillfest i går. Det såg jag på Facebook.
Jag hör genom luren hur hon skrattar till mellan tårarna.
– I går morse. Men du vet hur det är … Ingen får missfall på Facebook, säger hon.
Det är andra gången vi har samma konversation, jag och min fina, älskade vän med den fientligt inställda livmodern. Jag försöker trösta det som inte går att trösta. Vi pratar om en bebis som fanns, som inte finns. Som är så efterlängtad, önskad och älskad som ett barn kan bli. Men som inte blev hennes bebis den här gången heller.
När vi lägger på loggar jag instinktivt in på ansiktsboken. Går rakt till hennes sida. Tittar på bilden jag gett en tumme upp så sent som kvällen innan, hennes grillkväll med vänner. Hon är vacker.
Hon ler.
Med munnen, tänker jag. Inte med ögonen.

På Facebook får ingen missfall. Orden ringer i mitt huvud. Jag klickar in på nyhetsflödet.
Han som precis har separerat har gjort en tumme upp på sitt ex statusuppdatering om något obetydligt, trots att de skrek på varandra sist de pratade.
Hon som jag vet räknar dagarna till hon ska säga upp sig i augusti har lagt ut ännu en bild från sitt jobb med ett par floskler om underbara arbetskamrater.
Allt på Facebook är inte lögn. Men mycket är det.
Bland de genuina guldkornen i människors liv, junibröllopen, semesterbilderna och midsommarfirandet, ligger de där, inklämda i cyberrymden. Små falska illusioner om ett lyckat liv.
Den där ramsan om ”sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” smattrar förbi.
Måste vi ha sol inne – bara för att det råkar vara sol ute?
Grillkvällar och rosé och hoppbilder på stranden.
På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.
Jag öppnar ett nytt fönster och går in på sidan igen. Går bakåt i tiden bland mina egna statusuppdateringar. Det visar sig att jag inte kastar sten i glashus. Jag lyfter upp betongklumpar och hivar iväg dem.
Sju bilder. Jag ler på varenda en.
Med munnen. Inte med ögonen.
Och jag undrar hur en äkta statusuppdatering skulle tas emot bland mina 401 vänner.
Hur många tummar upp det skulle resultera i att skriva ett inlägg om hur jobbig den senaste månaden varit.
Om jag berättar hur arg jag är på mig själv att jag tröstätit och gått upp fem av de femton kilon jag gått ner?
Hur rädd jag är för att den andra boken jag skriver ska bli sämre än den första?
Hur jag tillbringade den senaste skiftledigheten med att ligga i sängen i pyjamas i fyra dygn och kolla på Elementary?
Skulle jag få fyra tummar? Fyrtio?
Fyrahundra?

Jag leker med tanken att skriva ”Just nu är det inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet” på Facebook.
Men jag tycker genuint om de där 401 personerna. Vill inte förstöra deras semesterstämning, om än ens för några sekunder, tills de tummat upp och gått vidare med sina liv.
Så jag skriver ingen statusuppdatering i dag. Jag väntar tills jag mår bättre.
För på Facebook får ju ingen missfall.

Kategorier Krönikor

Vad vet du om din läkare, egentligen?

av Söndagsredaktionen

Jag är ingen pryd typ, men redan halvvägs ­genom ingressen blir jag generad. Söndags reporter­ ­Anna Flemmert har wallraffat på ett av världens mest välrenoerikascottbloggNYmmerade swingershotell, Hedonism II på den karibiska paradisön Jamaica, och hennes ­artikel är … hrm … intressant.

Reportaget kan ni läsa på sidorna 32–35, men jag kan redan nu avslöja att gästerna på ”Hedo” är heta på gröten. Så pass att jag får stryka en och annan mustighet ur texten.

Anna gick självklart aldrig ”all in”, men rapporterar i detalj om ormgropar, smek, kel och avancerat ”vuxen­bus” och man undrar ju vilka som checkar in på sexhotellet under ledigheten.

Pja, inte du och jag kanske, men sannolikt din granne, släkting, bankkontakt eller läkare. Den gemensamma nämnaren för erotiknjutarna på ”Hedo” är att de är helt vanliga människor, ofta i medelåldern, som vill krydda sexlivet med en eller flera extrapartners.

Och de vill göra det på betryggande avstånd från ­sina vanliga kvarter. Förstås.

Det är inte utan att man blir fascinerad av svenska stammisarna Yvonne och Mikael som klarar av att totalt hänge sig åt sina lustar ­utan att bli ett dugg svartsjuka.

Personligen nöjer jag mig med en man åt gången, min egen make, men det är ju inte alltid så lätt att
få till det under semesterns ­logistikfest av släktbesök, ­renoveringsprojekt och ungdomar som aldrig lägger sig, eftersom: ”Det är ju sommarlov”.

Ändå. Vi avstår från att boka en sexsemester på Jamaica, men kanske unnar vi oss en mysig hotell­weekend i höst.

På tu man hand.

Kategorier Krönikor

Här är sommarens bästa boxviner!

av Söndagsredaktionen
130707_sondag_LOW

Visste ni att 60 procent av Systembolagets försäljning under sommaren består av vinboxar? Vår vinexpert Mischa Billing guidar dig rätt bland lådorna och serverar smarta tips för att boxvinet ska smaka så bra som möjligt.

Den här veckan får du också en hel deckarnovell specialskriven för Söndag av Malin Persson Giolito. Under hela juli skriver kända författare deckare i Söndag, missa inte det.

Dessutom hittar du allt du är van vid i tidningen: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Skönhet, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

Kategorier Veckans nummer

Lätta på pedalen och andas djupt

av Söndagsredaktionen

Det är den träningsform jag har störst motstånd till. Yoga. Gäsp. Oj. Vad. Trist.

erikascottbloggNYJa, jag plågar mig igenom varje yogapass. Skönt? Javisst. Efteråt. Men vägen dit? Nej. 

Min leda beror på att jag är usel på övningarna. Jag blir förvirrad när läraren ber oss att sätta på våra ”bandhas”, rotlås och maglås, och behålla dem tajta
under hela timmen. Hur då, liksom? Vem kan knipa ihop underlivet i en hel timme? Och jag lär mig aldrig skillnaden mellan Krigare A och B eller hur Solhälsningen tas vidare in i Kobran och Hunden.

Jag är som en dansare som aldrig lär mig koreografin. Som alltid måste snegla på fröken där framme vid spegeln för att finna rätt rytm.

Under hela passet längtar jag efter en enda ”asana” (ställning): Död mans. Den där jag får ligga platt på ryggen med utfällda armar och bara vila. Kika in ­
i tredje ögat (jodå, det har jag hittat, lätt som en plätt) och bara vara i några minuter, samtidigt som jag ”ujjay”-andas.

I det tillståndet av djupavslappning händer det grejer. Då stannar tid och rum, tankarna vandrar ingenstans och överallt, medan jag lyssnar på mina andetag, som går in och ut genom näsan med ett väsande.

Så det är för den helande andningens skull som jag plågar mig igenom tråkyogan. För reparerande är den, andningen. Amerikanska krigsveteraner har till och med blivit botade från posttraumatiskt stressyndrom, tack vare meditations- och andnings­övningar och på sidorna 27–28 berättar andningsinstruktören Anders Olsson att fel andningsteknik är som att köra bil med handbromsen i:

– Du måste trampa allt hårdare på gasen för att komma fram.

Så lätta på pedalen i sommar och ta några djupa andetag.

Annars kan du alltid hänga med mig på tråkyogan.

Kategorier Krönikor
Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB