Hemma var det 15 minusgrader och isgata – framför oss hägrade Indiska soldränkta ­stränder i hela tre veckor.
Det var med en känsla av triumf vi rullade ner i tunnelbanan på kvällen med våra väskor.
Vi mös oss hela vägen ut till Arlanda. Ja, vi mös oss ända in i avgångshallen. Vi riktade tindrande ögon upp på tavlan och letade efter vårt flyg till Istanbul som skulle lyfta 00:25.
Istanbul, Istanbul… Istanbul?
Efter några andlösa förvirrade minuter började en fruktansvärd insikt krypa på oss – vi hade missat flyget med 24 timmar!
Alla resebyråer på Arlanda hade förstås stängt vid den tiden på dygnet så vi rusade vi bort till de stationära datorerna i avgångshallen och lyckades faktiskt boka nytt flyg till New ­Delhi, den här gången via Paris, till dagen efter kl 15.00.
När vi till slut var på plats i vår hyrda lägenhet i södra Goa gav vi oss glada i hågen ut för att äta middag med en tyst överenskommelse om att inte nämna de vaskade flygbiljetterna mer.
Den indiska kvällen var becksvart och varm och jag gick med en ficklampa för att lysa upp framför oss. En ficklampa som rätt var det var tycktes få eget liv, rycktes ur min hand och dunsade ner i asfalten. Två killar på motorcykel hade genomfört en lyckad väskryckning och jag kände mig som en aningslös turist – herregud, gå runt med en väska över axeln, vad tänkte jag på?
Kamera och lite för mycket pengar var puts väck – vilket ju inte kändes så kul när jag blev medveten om att vi var tvungna att boka nya flygbiljetter till hemresan också.
Lägg det på minnet folks: Om ni missar utresan så brinner era returbiljetter också inne!
Och det är då råångesten slår till.

Gunilla Granqvist