En halvtimme söder om Pajala tar vi till höger och gasar två mil rakt ut i skogen. Först tar asfalten slut. Sedan meddelar en rödgul skylt att även allmän väg gjort sitt. Grus och småsten bråkar oavbrutet under däcken.

Det är min födelsedag och jag har fått en upplevelse i present, något som jag inte har varit med om förut.

Jag och flickvän och far och mor är därför på väg till bilbingo i Aapua, en stor liten tradition i Tornedalen.

Det bor drygt 130 personer i Aapua. Men mellan midsommar och början av september vallfärdar hundratals ekipage till byn och parkerar vid en fotbollsplan. Vissa reser ända från mitten av Finland.

Utegrillen fräser burgare och korv, folk minglar och pratar i korta meningar: ”Jaha?” och: ”Nåjo!”. Majoriteten har egen matsäck med sig och farsan lyssnar på Jerry Lee Lewis.

 

Medan vi väntar på att speakern ska ropa ut numren på svenska och finska berättar mina föräldrar att Leif ”Loket” Olsson fortfarande har publikrekordet i Aapua. ”Loket” blev vansinnig över att tempot var så långsamt att en sköldpadda hann krypa baklänges mellan tullen i Haparanda och jultomten i Rovaniemi före sista dragningen.

 

I dag går det fortare. Bilbingot i Aapua är en slipad och rutinerad maskin. Bilbingo är precis som bingo, med den skillnaden att publiken sitter i sina bilar och tutar i stället för att skrika just ”bingo”. Funktionärer lufsar fram och tillbaka och kontrollerar raderna.

 

Ibland tutar så många samtidigt att volontärerna inte vet åt vilket håll de ska springa. Och ibland är det falskt alarm. Var det inte två rader som gällde?

 

Nähä. Var det tre? Kiitos och förlåt.

 

I den koncentrerade tystnaden hör man hur tuschpennor rafsar och duttar. För varje omgång växer frustrationen och konspirationsteorierna. I bilen bredvid oss går åskan efter vartenda utrop.

Fordonet skakar av ”saatana” och ”helivetti”. Men ingen är värre än farsan. Det låter som om han vill nita en tall:

– Perkkele. Nu vann ju samma bil igen. Det måste vara uppgjort på förhand. Fikapausen här är det bästa, det har jag då alltid sagt.

Annars pratar vi mest om döden. Mamma skojar att den vackra kyrkogården i Pajala har överlägset flest invånare i bygden. Gamla Tornedalen, det som min mammas hemby Kassa symboliserar, somnar sakta in. Det är inget mer med det.

Någon trillar i trappan och måste åka till akuten, en annan har en halspulsåder som strejkar, en tredje har tappat synen på ena ögat, en fjärde är inne på sin femte infarkt och missar älgjakten, håhåjaja.

Jag föredrar döden i Tornedalen. Det är som hussvalorna, ett lugnt och ständigt närvarande bakgrundsljud. I Stockholm är distraktionerna fler, men där kommer dödsångesten som blixtpanik.

Alla som fastnat i kassakön på Ikea vid Kungens kurva vet vad jag menar. Det är så krampframkallande själlöst att man börjar hallucinera. Senast jag var där började de extrastora påsarna med godiset Nonstop att recitera dialogen från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet:

– Vem är du? undrade jag.

– Jag är döden, svarade den bruna jättepåsen.

– Har du kommit för att hämta mig?

– Jag har vandrat vid din sida ända sedan du gick in i ”ta det själv”-lagret.

Mamma och pappa har för övrigt en krass syn på slutet. De ska brännas. Jag och min storebror bor ändå för långt bort för att kunna ta hand om graven.

Men till dess:

– Nummer 34! Kolmekymmentäneljä!

 

Namn: Markus Larsson. Ålder: 37. Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: I lägenhet i Midsommarkransen, Stockholm. Gör: Samlar vinylskivor, skriver musikrecensioner och nöjeskrönikor i Aftonbladet.

 

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … hur tv-serien Breaking bad ska sluta. Är det där ett jättestort maskingevär, Walter White? Eller har du bara skrapat en trisslott på TV4?

 

Jag är otippat bra på att… … spela Horgalåten på blockflöjt.

 

Två böcker som Alla borde läsa är … … Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake av Margaret Atwood. Finns en anledning till att hon jämt nämns i förhandstipsen om årets Nobelpristagare.

 

På min gravsten bör det stå … ”Jag röstade i alla fall inte på Alliansen.