Det sägs att män mår sämst efter en skilsmässa. För kvinnor är det jobbigast före uppbrottet. En som gått igenom processen är 46-årige Ola Ringdahl.

Väl ute ur mörkret igen skev han en bok om sina erfarenheter och i veckans Söndag delar han med sig av sina bästa tips till alla nyskilda män.

Regissören Lukas Moodysson är högaktuell med sin nya film ”Vi är bäst”. Själv kallar han sig för amatör – och kan se det som en triumf när folk tycker att han är dålig. Missa inte Samtalet med Sveriges motvillige mästare.

Dessutom: 5:2-recept för hela veckan, Terry Evans svarar på läsarnas frågor, 8 sidor kryss på skrivvänligt papper, recept på höstens godaste grytor och mycket mer!

Farfar viftar med armarna, som han ­håller i ögonhöjd för att skydda ansiktet. Han vrider huvudet från ena sidan till den andra, blundar och ropar efter mamma.

Min farfar Lejb ligger på Södersjukhuset. Han yrar om kriget och ska om några dagar, den 25 ­januari 2011, somna in på grund av sviterna av en lunginflammation.

Det är nästan skrattretande att tänka på att det var det som till slut skulle ta hans liv. Tänk om han hade vetat det, när han förfrös händer och fötter, lungor, svalt, gjorde allt för att överleva år efter år i skogen som partisan i Polen. Lejb tvingades leva med sorgen att tyskarna förintat hans mamma, bröder, systrar, vänner, släktingar och grannar. Att ryssarna fängslat hans pappa Alter i Sibirien.

Vid sjuksängen vakade min farmor Cyla ständigt över sin livskamrat sedan 67 år tillbaka. En av få, fortfarande vid liv, som förstår det hon själv gick igenom som tonåring i den då polska staden Lvov. Ärren och den djupa sorgen, och säkert skulden, över att hennes föräldrar Moses och Mirjam Bierman valde att just hon av alla syskon skulle få chansen att överleva. Hon såg ju inte så ”judisk” ut, kanske skulle det gå. Medan hennes syskon fick stanna i Ghettot och invänta döden såg föräldrarna till att gömma ­Cyla hos bekanta, polska bönder. Ett kilo socker, det var vad ett judiskt männi­skoliv var värt för den som angav en jude. Till slut vågade ingen hjälpa Cyla längre och hon hamnade i ett arbetsläger i norra Tyskland, där hon i flera år levde under falsk identitet som ­polska Janina och förnekade sitt egna jag.

”Ta av dig den där”, brukar hon säga barskt på sin polsksvenska brytning. ”Det är farligt visa det där”, fortsätter hon. Hon pekar på Davidsstjärnan som hänger på en tunn guldkedja runt min hals. Vi ska aldrig glömma. Vi ska vara stolta. Men skylta för guds skull inte med det. Jag vet att det är av kärlek, men får ofta höra att jag inte ska skylta med mitt judiska arv. För mig har Davidsstjärnan ingen religiös betydelse, utan är rent symbolisk. Jag vill visa min stolthet över och kärlek till farmor och farfar.

Adolf Hitlers hela idé var ju att jag, pappa, syster Sara aldrig skulle få finnas. Att jag aldrig skulle ha kunnat skriva den här texten. Att vara jude i Sverige, i världen, är fortfarande inte enkelt. Det är inte helt lätt att ha en betydelsefull och självklar känsla för Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.

Judehatet gör sig ständigt påmint. I Malmö berättar judar om glåpord och hot. Härom veckan marscherade det högerextrema Svenskarnas parti på Stockholms gator. Och så finns de ju de där som fortfarande förnekar helvetet Lejb och Cyla gick igenom. Adolf Hitlers hela idé var att den unga partisanen Lejb skulle ha dött av ett nackskott, som hans mamma Sara. Inte att två magra tonåringar skulle finna kärleken, komma till Sverige och lämna efter sig barnbarn och barnbarnsbarn.

Det är därför Jag aldrig kommer att ta av mig ­Davidsstjärnan.

Namn: Helena Trus. Ålder: 32. Bor: I skärgården. Gör: Det mesta på Nöjesbladet. Tf nyhetschef, reporter, krönikör, tv.

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … söta, svenska äpplen. Det bästa med hösten.

Jag är otippat bra på att … … skjuta luftgevär.

alla borde läsa … … Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj för att vi så sällan får läsa krigsberättelser ur en kvinnas perspektiv.

Senast jag grät var … … när jag skrev den här krönikan eftersom jag saknar farfar.

Jag skulle vilja bjuda … … Hollywood-frun Gunilla Persson på middag för att fråga ”spelar du teater -eller are you for real?”

På min gravsten bör det stå … … dotter, syster, hustru, moster, mamma, mormor, gammelmormor.

En halvtimme söder om Pajala tar vi till höger och gasar två mil rakt ut i skogen. Först tar asfalten slut. Sedan meddelar en rödgul skylt att även allmän väg gjort sitt. Grus och småsten bråkar oavbrutet under däcken.

Det är min födelsedag och jag har fått en upplevelse i present, något som jag inte har varit med om förut.

Jag och flickvän och far och mor är därför på väg till bilbingo i Aapua, en stor liten tradition i Tornedalen.

Det bor drygt 130 personer i Aapua. Men mellan midsommar och början av september vallfärdar hundratals ekipage till byn och parkerar vid en fotbollsplan. Vissa reser ända från mitten av Finland.

Utegrillen fräser burgare och korv, folk minglar och pratar i korta meningar: ”Jaha?” och: ”Nåjo!”. Majoriteten har egen matsäck med sig och farsan lyssnar på Jerry Lee Lewis.

Medan vi väntar på att speakern ska ropa ut numren på svenska och finska berättar mina föräldrar att Leif ”Loket” Olsson fortfarande har publikrekordet i Aapua. ”Loket” blev vansinnig över att tempot var så långsamt att en sköldpadda hann krypa baklänges mellan tullen i Haparanda och jultomten i Rovaniemi före sista dragningen.

I dag går det fortare. Bilbingot i Aapua är en slipad och rutinerad maskin. Bilbingo är precis som bingo, med den skillnaden att publiken sitter i sina bilar och tutar i stället för att skrika just ”bingo”. Funktionärer lufsar fram och tillbaka och kontrollerar raderna.

Ibland tutar så många samtidigt att volontärerna inte vet åt vilket håll de ska springa. Och ibland är det falskt alarm. Var det inte två rader som gällde?

Nähä. Var det tre? Kiitos och förlåt.

I den koncentrerade tystnaden hör man hur tuschpennor rafsar och duttar. För varje omgång växer frustrationen och konspirationsteorierna. I bilen bredvid oss går åskan efter vartenda utrop.

Fordonet skakar av ”saatana” och ”helivetti”. Men ingen är värre än farsan. Det låter som om han vill nita en tall:

– Perkkele. Nu vann ju samma bil igen. Det måste vara uppgjort på förhand. Fikapausen här är det bästa, det har jag då alltid sagt.

Annars pratar vi mest om döden. Mamma skojar att den vackra kyrkogården i Pajala har överlägset flest invånare i bygden. Gamla Tornedalen, det som min mammas hemby Kassa symboliserar, somnar sakta in. Det är inget mer med det.

Någon trillar i trappan och måste åka till akuten, en annan har en halspulsåder som strejkar, en tredje har tappat synen på ena ögat, en fjärde är inne på sin femte infarkt och missar älgjakten, håhåjaja.

Jag föredrar döden i Tornedalen. Det är som hussvalorna, ett lugnt och ständigt närvarande bakgrundsljud. I Stockholm är distraktionerna fler, men där kommer dödsångesten som blixtpanik.

Alla som fastnat i kassakön på Ikea vid Kungens kurva vet vad jag menar. Det är så krampframkallande själlöst att man börjar hallucinera. Senast jag var där började de extrastora påsarna med godiset Nonstop att recitera dialogen från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet:

– Vem är du? undrade jag.

– Jag är döden, svarade den bruna jättepåsen.

– Har du kommit för att hämta mig?

– Jag har vandrat vid din sida ända sedan du gick in i ”ta det själv”-lagret.

Mamma och pappa har för övrigt en krass syn på slutet. De ska brännas. Jag och min storebror bor ändå för långt bort för att kunna ta hand om graven.

Men till dess:

– Nummer 34! Kolmekymmentäneljä!

Namn: Markus Larsson. Ålder: 37. Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: I lägenhet i Midsommarkransen, Stockholm. Gör: Samlar vinylskivor, skriver musikrecensioner och nöjeskrönikor i Aftonbladet.

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … hur tv-serien Breaking bad ska sluta. Är det där ett jättestort maskingevär, Walter White? Eller har du bara skrapat en trisslott på TV4?

Jag är otippat bra på att… … spela Horgalåten på blockflöjt.

Två böcker som Alla borde läsa är … … Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake av Margaret Atwood. Finns en anledning till att hon jämt nämns i förhandstipsen om årets Nobelpristagare.

På min gravsten bör det stå … ”Jag röstade i alla fall inte på Alliansen.

Man blir ju äldre. Tydligen.

När man sitter i solstolen utan något särskilt för sig och upptäcker att det går att vika små trevliga paket av huden över knäskålarna är det svårt att fortsätta blunda för faktumet. Sedan samlas liksom bevisen på en hög som hade glatt CSI-gänget ofantligt. Efter servettvikningen av knäskålarna följer fascinerande mönster på underarmana när man nyper och pressar.

Tårna, som ett kort ögonblick efter den långa perioden knata-ikapp-barn-skor tycktes vara öppna för allt, har efter ett stormöte demokratiskt beslutat att inte en enda av dem tänker låta sig trängas ner i högklackat eller smalt. Och de kommer att föra ett jävla liv om jag försöker köra över dem, det har de gjort fullkomligt klart.

Ögonen har av obegriplig anledning fått för sig att de numera får göra lite hur som haver efter att haft örnkoll på barnen i alla år. Eftersom de är noll intresserade av att veta vad en förpackning mat egentligen innehåller så skiter de blankt i att anstränga sig för att ta reda på det.

Jag tror att jag säger ’’va?’’ något oftare numera men att det skulle vara tecken på nedsatt hörsel vägrar jag att tro – jag hör ju fortfarande utmärkt om någon skulle viska ’’vin’’ eller ’’anklever’’ eller ’’sex’’ i ett annat rum.

Det nog mer en signal på att så mycket av svamlet omkring mig är ointressant på gränsen till sövande. Alltså, jag vill verkligen framhålla att ingenting av det här – varken huden, tårna eller ögonen – har med mig att göra.

Verkligen inte!

Lika lite som ett hål i en strumpa skulle ha något med själva mig att göra. Det är bara små irritationsmoment. Men inte helt utan fördelar, heller. När jag klev in i den übertrendiga jeansaffären häromveckan blev jag förbluffande moderligt omhändertagen av en brud som inte ens var en fantasi när jag låg på provrumsgolv och genomförde det magiska tricket att pressa in mer kött än vad som rymdes i Gul&Blå-korvskinnen.

Blev jag kanske lite störd av detta? Tänkte jag att det var väl fan att hon tror att jag är en smula, smula bortkommen i en jeansbutik? Nix, jag tänkte att om det är lite sladder kring knäna som krävs för att få ypperlig service så är det värt det. Och om folk nu tror att jag är lite bortkommen för att tårna har blivit en aning mer nogräknade och ögonen kostar på sig att det lite lugnt så varför inte köra på? Om man nu händelsevis tog en burk anklever istället för en med kattmat eller misstog en bit andfilé för fläskkotlett så var det ju inte mitt fel och det vore väl synd att inte äta upp den goda maten.

Trots allt.

Och med så trumpna tår är det väl inte konstigt att man inte orkar gå mer än 300 meter innan man behöver förfriskning och eftersom det ju inte är helt säkert att det är en dag i morgon också så är det lika bra att passa på med en sista Gin&Tonic. Typ. Skulle någon närstående klaga säger man bara ’’VA?’’.

Namn: Karin Ahlborg Ålder: 52 Familj: Fyra söner Gör: Reporter på Aftonbladet Bor: I ett hus i Nacka

Just nu kan jag inte släppa tanken på hur jobbigt det måste ha varit med hantverkare på medeltiden: ’’Ja, jag vet att vi sa 1432 men nu har vi en annan borg att bygga så kan vi säga 1576, istället?’’

Jag är otippat bra på att slå in presenter med extra allt – krussiduller, fjädrar, pärlor, guld och silver. Helst ska ingen öppna dem.

En bok som alla borde läsa är ’’Tänka snabbt och långsamt’’ för att man får prima bortförklaringar när man själv tänkt lite fel.

Senast jag grät var häromveckan eftersom jag såg en film och jag gråter till nästan alla filmer – komedier också.

Jag skulle vilja bjuda Marilyn Monroe på middag för att få veta det smaskigaste skvallret ever.

På min gravsten bör det stå ’’Jag fick ju inte se slutet!’’

37-åriga Emmas högsta önskan är att bli gravid. Men hennes sambo vägrar.

Lösningen? Emma har fryst ner sina ägg för att skjuta upp sin fertilitet och kunna bli gravid när det passar in i hennes livspussel.

I takt med att de medicinska metoderna blir allt fler och den ofrivilliga barnlösheten ökar har en ny lönsam bransch skapats – fertilitetsindustrin.

I veckans Söndag träffar du Emma i den första delen i serien ”Barn till varje pris”.

”Jag har sagt till pressen att vi ska gifta oss, är det okej?”. Den frågan fick Britt Ekland tio dagar efter att hon träffat Peter Sellers för första gången. Bröllopet ägde rum fem dagar senare. För Söndags Magda Gad berättar Britt Ekland om resan från ”fet, ful och mobbad” till Bondbrud och nu senast Hollywoodfru.

Till sist, missa inte veckans goda 5:2-recept!