Den är överallt.
Den där förbannade rädslan.
Jag borde ringa min mormor. Jag hör av mig för sällan. Hon bor ensam i ett stort hus ute på landet, sedan morfar för flera år sedan tynade bort i cancer.
Jag går på Kungsgatan i Stockholm. Genom fönstret till en restaurang ser jag två kvinnor i 70-årsåldern sitta med två gigantiska pizzor framför sig. De pratar ivrigt med varandra medan de sågar pizzabitarna. Det hugger till i bröstet på mig av saknad, jag tar upp telefonen och slår hennes nummer.
Mormor låter alltid som hon vunnit på Lotto när jag ringer. Sedan vill hon prata skit om vädret. Hon hatar när det är mörkt och kallt utomhus. På hösten blir hon ledsen och sedan går det bara utför tills våren kommer och hon blir på bättre humör igen.
Jag säger att hon inte behöver bo i Norden, att hon kan sälja huset och skaffa en liten stuga och massor av vänner i Spanien. Mormor fnyser. Så kan man väl inte göra. Inte om man är över 80 och har höftvärk så man knappt får sömn.
Jag säger att så kan man göra, många pensionärer flyttar utomlands nu för tiden. Planen går stup i kvarten och det är bara att åka hem igen om man ångrar sig.
Jag vill tro att hon för någon sekund vågar tänka tanken på ett annat liv. Men jag hör bara en djup suck.
”Men det är väl par som gör sånt, inte några ensamma kärringar”.

Där är den.
Den där förbannade rädslan.
I tio år har jag styrketränat. Jag älskar det. I lite mindre än tio år har jag tyst för mig själv fantiserat om hur det vore om jag kunde lära ut det jag älskar till andra.
Ibland tänker jag hur bra jag skulle kunna bli på det, hur jag skulle få folk att känna den där gränslösa känslan man känner när man får första gången orkar lyfta sin egen kroppsvikt, kanske till och med känna tårarna bränna i ögonen av endorfiner när man klarar något man övat på flera månader.
Oftast tänker jag att jag är löjlig, för vem skulle betala för att träna med mig? Jag som inte ens har magrutor.
Precis som så många gånger tidigare klickar jag bort sidan där man kan anmäla sig för utbildning till personlig tränare.
Där är den.
Den där förbannade rädslan.

Det var sommaren 2009 på Åland och min kompis var så fruktansvärt nerkärad i en tjej på jobbet. Han berättade att han fick blackouts efter varje gång de pratade. Han hade inte en susning om vad han sagt, om han nu lyckats klämma fram något alls. Under sommarfesten med kollegorna tog han starkölen till hjälp och vågade fråga om hon ville att han skulle följa henne hem. Hon svarade ja. Under den korta promenaden dit malde han på om obetydligheter för att slippa ta upp det han egentligen ville säga. När de skildes åt utanför hennes dörr kunde han knappt andas, så han bara vände och gick.
Några minuter senare blev han förbannad på sig själv att han varit så feg, han tog upp telefonen och ringde, men när hon svarade kunde han ändå inte få fram något av det han ville säga. De la på och två veckor senare var det dags för henne att sluta sommarjobbet och åka tillbaka till Helsingfors.
Där var den igen.
Den där förbannade rädslan.
Må varje dag vara ett steg mot att övervinna skiten.

 

3 snabba!
Om jag fick åka vart som helst i världen just nu …
… hade jag åkt till Zihuatanejo i Mexiko. Vackraste platsen jag har sett.

En låt alla borde lyssna på är …
… Strangers med The Kinks. För att den gör kalla decemberkvällar mer uthärdliga.

Just nu väntar jag spänt på …
… en spirituell klassiker, Oneness av Rasha. Eftersom boken var slutsåld i hela Sverige måste den skeppas hela vägen från England.

 

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26.
Familj: Fästmannen Christian.
Bor: I en liten lägenhet i Enskede i Stockholm.
Gör: Reporter och krönikör på Nöjesbladet.