Det är en sådan dag när alla ljuden på perrongen är lite högre än vanligt. En sådan dag som varit en jakt för att hinna ikapp, oklart vad, och nu sitter tröjans sömmar fel under jackan och jackan skrynklar sig under väskremmen och under kassen som jag har på handleden, idiotiskt nog den som jag borde gå till naprapaten med igen.
Och så kommer tåget och nu är det 12 minuter mellan mig och soffan. (Egentligen middagsbestyren, men skit i det nu.)
Och när jag klivit på pendeln och precis ska sätta mig får jag en knuff – och så har en kille ­tagit platsen.
Jag blir häpen, kommer mig inte för att säga något. Det är för övrigt inte lönt, han har lurar i öronen, ögonen fästa på en skärm. Och vad skulle jag säga?
Så jag säger ingenting den här gången. Heller.
Men nu möter jag dem plötsligt överallt. Eller, snarare, jag tacklas av dem överallt. De tränger sig, smiter före, släpper dörrar i fejset. De är i min ålder, jobbar säkert i innerstan på ställen med vattenautomat och fruktkorg och tillverkar event eller content och är skitviktiga.
Jag biktar mig för en vän, en småbarnsmamma. Hon sänker rösten, säger:
– De enda som hjälper mig när jag kommer med vagn och barn på armen och allt är kaos, det är äldre män, oftast med utländskt påbrå.

Jag brukade tänka att jag hör till generationen som fått allt. När farmor föddes 1901 hade kvinnor inte rösträtt. När mamma föddes fanns ingen föräldraförsäkring. När jag föddes fanns allt. Ett materiellt välstånd många av världens kvinnor bara kan drömma om. Rättigheter andra är beredda att dö för.
Visst, jag kan min genusanalys. Och jag har aldrig varit bra på att hävda mig. Men det är oklart om det beror på att jag är kvinna eller på att jag inte är så bra på att hävda mig.
Fördelar har också funnits. Som på 1990-talet när många redaktioner behövde fler unga kvinnor. Som när jag blev stoppad av en polisman som var så arg så jag började gråta. Det slutade med att han fick be mig om ursäkt för att jag hade kört mot rött.
Men nu tänker jag att vi är inte bara generationen som fått allt. Utan också som får göra allt.
Vi gör det mesta som våra mammor och mormödrar gjorde – PLUS byter torkarblad på bilen och installerar nytt grafikkort på datorn. OCH vi utbildar oss (med större framgång än männen) och jobbar och håller oss i form (också med större framgång än männen).

Men mansgeneration har också utvecklats, det medges. De är pappalediga ett halvår (fruarna ett år). De lagar show off-mat till ­parmiddagen på helgen (inte makaroner på tisdag). De klickar hem nya Myranstolar (medan kvinnorna bryter ryggen av sig på Ikeas ta det själv-lager och sedan skruvar ihop skiten).
Och så tycker de att de är jämställda.
Som om det är okej att vara ohövlig ­bara för att man är (lite) jämställd.
Och det som retar mig mest är att jag ­retar mig på dem. År 2013 ska väl inte en kvinna vänta sig att männen står i givakt på pendeln.
Men det är det här mönstret. Bästa jobben, högsta lönerna, det roliga i hushållsarbetet. Lägg därtill tränga sig före-stilen.
Jag skulle självklart inte byta några ­rättigheter mot en chevaleresk gest.
Men jag vill inte tillhöra en förlorad kvinnogeneration vars snart bensköra skelett knakar under bördorna. Och jag vill att mansgenerationen ska inse att vi måste dela. På allt! Inte bara det som är skoj eller ger status.
Sedan, mina herrar, ska jag säga: Varsågod och sitt!

 

4 SNABBA!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en urgammal filmrulle som jag haft med mig genom sju, åtta flyttar. Jag vet inte om den är -exponerad och i så fall med vad.

Min vision av himlen är …
… molnig.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… himla med ögonen.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… sno från dom rika och ge till dom fattiga. Eller åka tunnelbana på morgonen och knuffas!

 

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Gör: Redaktör för Wendela.
Familj: Ja.
Bor: Stockholm.