Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, fast hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis bredvid min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den. Ni vet hur det är: Det är alltid lite för mycket på jobbet, komptimmarna äts upp av föräldramöten och ”cancer drabbar inte mig”.

Dermatologen kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag.

Fyra och en halv timme senare ligger jag framstupa på operationsbordet, skakad och hjälplös som en strandad val. Hudläkaren visar kirurgen hur mycket han ska skära innan hon lutar sig ner mot mig och säger:

– Min kliniska bedömning är att du har malignt melanom.

Det tar 19 dagar innan jag får veta om läkaren har rätt. Det har hon. Analyssvaret visar att den bortskurna hudslamsan är malign, men också att cancern inte har hunnit växa så djupt. Jag ­behöver varken strålning eller cellgifter, men kirurgen vill ta ytter­ligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Jag kom lindrigt undan. Annat var det med Malin Lönn Wretling, som drabbades av en aggressiv bröstcancer och tvingades genomgå en supertuff cytostatikabehandling. I dag är hon botad och säger i ­Söndag att hon ­aldrig kommer att tycka att det är hemskt att bli äldre.

Inte jag heller, det motsatta scenariot är ju tämligen förfärligt. Så var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-­tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den. Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.