Arkiv för March 2014

- Sida 2 av 2

Jag är lika besatt nu

av Söndagsredaktionen

Carina_B_NYJag skulle ha skrivit den här kolumnen i går, men något kom emellan.
Något, som i House of Cards, en serie på det beroendeframkallande Netflix.
För en billig penning, 79 kronor i månaden, kan man förlora kontakten med verkligheten på ett mycket effektivt sätt.
Jag skulle också ha njutit av en 16-rätters middag för några dagar sedan, tillsammans med ­någon jag tycker mycket om. Men jag satt mest och funderade på varför Claire i ovan nämnda serie kämpade som ett djur med att förstöra två människors äktenskap. Jag fick inte ihop det.
Och förra veckan var jag på skidsemester i Hundfjället. Det vi diskuterade mest innan av­resan var inte vilka backar vi skulle åka, eller ­vilken mat vi skulle laga. Det var hur vi skulle ­lösa problemet med att det inte fanns internet i stugan. Vem som skulle vara ansvarig för att tillräckligt med Big bang theory-avsnitt fanns tillgängliga för våra fyra kvällar i fjällen.

Jag tog upp det här i går med en av mina bästa vänner, som precis fått sitt första barn. Hon ­berättade hur rädd hon var att skaffa Netflix, att hon skulle vara så inne i Modern family att hon knappt hörde barnets gråt, att familjen Pritchetts avkomma skulle vara mer intressant än hennes egen.
Jag förstod.
Jag ringde en annan vän.
Vi började prata om kärlek, om att träffa ­någon igen efter en separation. Hon sa att ­hennes drömbild av en lyckad lördagskväll var att sitta själv hemma med en skål godis och fem bra avsnitt av Orange is the new black, eftersom ”Piper Chapman skulle aldrig göra henne besviken så som en tråkig dejt skulle kunna göra”.
Jag förstod.
Vår konsumtion har förändrats, och på sätt och vis, våra liv med den.
För tjugo år sedan var jag och min vän Angela besatta av Beverly Hills. Så till den grad att vi var ute i min trädgård och pratade om vad som skulle hända mellan Brenda och Dylan så passionerat att vi missade att avsnittet drog i gång på teven där inne.
Nu behöver vi inte vänta, inte längta. Det vi vill ha finns där.

Poängen med Netflix är att de släpper allt på en gång. På alla hjärtans dag i år fanns den plötsligt där. Hela andra säsongen av House of Cards. På ett bräde. Vassego.
Jag gick in på Twitter samma dag. Inläggen handlade inte om Valentin, rosor och kärlek. ­I stället handlade de om serien. En oas av hashtags i stil med #bordejobba, ­#störmiginte och #barnvaktsökes.
Jag tittar på klockan. Det är en timme och tre minuter till jag ska lämna den här ­kolumnen. Det är fyra timmar kvar till min gäst sätter sig på ett tåg för att åka härifrån.
Han kommer förbi och frågar hur lång tid jag ska jobba.
Vi borde hinna minst två ­avsnitt till, säger han.
Jag börjar skratta och frågar vad vi gjorde senast han var här och hälsade på.
Han rycker på axlarna.
Telefonen plingar till. Min vän Simona närmar sig slutet på andra säsongen.
Tjugo år sedan jag och Angela stod på gräsmattan och räknade minuterna till vår serie. Jag inser att jag är lika besatt nu som då. Men att jag nu, som då, ­åtminstone delar det med någon. Så det får vara okej.
Nu får ni ursäkta mig. Jag har en dejt med Frank Underwood.

Veckans krönikör:
Namn:
Carina Bergfeldt.
Ålder: 34.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Reporter och kolumnist.

5 snabba!
Helvetet på jorden…
… måste vara att födas i fel land. Jag har nyss tillbringat en månad med att träffa människor som har dragit just den nitlotten i livet.

Jag ångrar aldrig …
… när jag går på magkänslan.

Mitt vackraste drag …
… är min nyfikenhet. Inte a’la Nicke Nyfiken, utan mera ”Jag skulle vilja lära känna dig”. Folk märker när du bryr dig.

Rättvisa för mig …
… betyder jämställdhet.

Vann jag en kopiös mängd pengar …
… skulle jag packa väskan och åka på en sjuhelsikes reportage-resa med min kollega Andreas Bardell. Vi har några idéer som skulle bli så fantastiska, men som är för dyra att genomföra.

Kategorier Krönikor

Åkt Vasaloppet? Kanske nästa år

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistNä, det blev inget Vasalopp för mig i år heller.

Missade anmälningstiden.

Jo, faktiskt. Platserna tog ju slut redan efter tio minuter när de släpptes i mars förra året.

Inte nog med det. Till slut fanns det inte ens platser kvar till Öppet spår eller någon av de andra många varianter som körts den här veckan.

Men så handlar det om det äldsta, längsta och största skidloppet på planeten.

15 800 åkare hasar sig de nio milen mellan Sälen och Mora. Men hur många som faktiskt ­tar sig i mål
vet jag av naturliga skäl inte när detta skrivs.

Vad jag däremot vet är att sammanlagt 66 800 åkare kört i spåren under det som numera går under beteckningen Vasaloppsveckan.

Det är imponerande siffror.

Men när jag läser intervjuer med de som åkt loppet tidigare kan jag inte låta bli att undra varför.

Arthur Häggblad till exempel. Han vann Vasan ­fyra gånger på 1930- och 40-talet och var en av sin tids främsta skidåkare. Och en av de färgstarkaste. Efter målgång gratulerades han vid ett tillfälle av Bernhard Eriksson, tidigare statsråd och senare landshövding, som frågade hur det varit i spåret:

– Åk själv, gubbjävel, så får du se hur det känns.

I en radiointervju efter ett annat lopp fick Arthur Häggblad frågan om han ville hälsa till någon via etern.

– Ja, skidlöpning är ett hundliv, jag önskar jag ­vore död. Hälsa till vem fan som helst.

Och det var det nog ett rent helvete i spåren på den tiden. Hans generation körde med tunga trä­skidor som säkert vägde två, tre gånger mer än mina plastlaggar. Ändå var Arthur Häggblad den första åkaren under sex timmar när han vann 1933.

Jämfört med den tidens hårdingar har man ju inte så mycket att skylla på.

Dessutom har väl snart varenda människa åkt de där milen någon gång.

Kungen två gånger, till och med.

Och det var ändå innan hovet började säga att han slutat röka.

Aftonbladets fotbollskolumnist Robert Laul åkte Vasan 2011 iklädd babyrosa sparkdräkt.

Aldrig mer, sa han efteråt.

Inte om kläderna, alltså, utan om loppet.

Vasaloppet är en trevlig folkkär klassiker för de som tittar på, sa han.

– Vi andra, vi som åker, är idioter.

Jag tog till mig det där.

 

Visst, det ser ju så lätt ut när täten glider fram
i bekväm moppefart. Men för de övriga 15 000 verkar det mest vara en långsam bakhal plåga med fler backar än man trodde, kramp och blåbärssörja på kläderna.

Årets lopp var det 90:e sedan starten 1922. Sammanlagt har en miljon människor åkt i spåren.

Men ännu inte jag.

Det mesta tyder dock på att detta jätte­spektakel fortsätter att ge mig dåligt samvete länge till.

När detta skrivs har en rad skidtävlingar i södra Sverige fått ställas in på grund av snöbrist. Men klimatförändringar är än så länge inget som drabbat Vasan, även om medeltemperaturen faktiskt ökat någon grad i spåret sedan starten 1922.

Mora ligger så pass långt norrut att normaltemperaturen i början av mars fortfarande ligger långt under nollan. Bara två gånger sedan starten har loppet ställts in på grund av snöbrist, 1932 och 1990. Någon större risk för barmark den första söndagen
i mars är det inte under överskådlig tid.

Så jag får nog dras med mitt dåliga samvete så här års tills jag slutligen står där på startlinjen och undrar vad jag gett mig in på.

3 snabba

i mitt kylskåp finns det alltid … 

… pesto. Det är som vuxen-ketchup.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till mig själv att klippa mig och skaffa ett jobb, för fan.

Jag skulle vilja skälla ut …
… den eller de som sätter lärar-lönerna, eftersom dagens lönenivå är löjligt låg i förhållande till hur svårt och -viktigt -jobbet är.

Kategorier Krönikor

Vågar du läsa veckans Söndag?

av Söndagsredaktionen
140309_sondag_LOW

Det gamla mentalsjukhuset i Victoria, Australien, stängdes för gott 1995 – men de olyckliga själarna fortsätter att vandra omkring i salarna. Dörrar öppnas av sig själva och dämpade skrik hörs i korridorerna, i alla fall om man ska tro de som besökt Beechworths mentalsjukhus.

I Japan finns en skog där över 500 personer har begått självmord sedan 50-talet. Många japaner menar att självmorden har infekterat de snåriga träden och fyllt dem med onda andar.

Tro’t om du vill – men i veckans Söndag listar vi de 13 mest hemsökta platserna i världen.

Nu är det också tid att boka sommarens solresa! Söndag guidar till säsongens 70 nya charternyheter – från glammiga Mykonos till doldisen Albanien.

Missa inte heller det här: 8 sidor kryss på skrivvänligt papper, dressat mode, Kristin Kaspersens träningstips, vegetariska recept, samtalet med Moa Gammel – och mycket mer!

Kategorier Veckans nummer

I väntan på att svenska blir lingua franca

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYMin engelska svägerska, Kirsty, som är på Sverige­besök med sin familj, utbrister fascinerat:

– You Swedes are so clever, you all speak ­perfect English!

Ja, jo. ”Perfekt” är väl kanske en vag överdrift, men visst, min bild är också att de flesta av oss konverserar hyfsat obehindrat, vilket brukar imponera på omvärlden.

I synnerhet på britter, som visserligen pluggar andra tungomål i grundskolan, men sällan rabblar oregelbundna franska verb i vuxen ålder. Varför skulle de? Engelska är ju världens mest spridda språk och ett så kallat lingua franca, som enligt Nationalencyklopedin, är den ”tekniska termen för språk som brukas mellan människor med olika modersmål”. Nu vet ni det.

Men fenomenet ”engelskfobi” är måhända fortfarande okänt för er. Bland alla språkbegåvade svenskar döljer sig ett gäng, som visserligen trevande kan be om hjälp om de går vilse på Oxford Street, men som får tunghäfta när det dimper ner ett utländskt studiebesök på jobbet.

Den här skrajsenheten har läraren Janine Leeg uppmärksammat, genom att hålla kursen ”Dare to speak English” på Folkuniversitetet. Hon berättar att språkrädslan ofta sitter i sedan barn­domen, då en fröken eller magister ­kritiserat uttal eller fel ordföljd på ett synnerligen okänsligt sätt. 

– Många känner sig generade, de skäms och är frustrerade, säger Janine och menar att svenskarnas internationella rykte som språk­genier, spär på känslan av misslyckande.

Är du en av dem som dånt spik inglish och vill göra något åt saken? Bläddra fram till ­sidorna 34–38, där du hittar Janines smarta tips på hur du löser upp några av dina lingvistikknutar.

Annars kan du alltid hoppas på att svenska blir nästa lingua franca.

Kategorier Krönikor

Mitt födelsemärke var malignt

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYLäkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, fast hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis bredvid min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den. Ni vet hur det är: Det är alltid lite för mycket på jobbet, komptimmarna äts upp av föräldramöten och ”cancer drabbar inte mig”.

Dermatologen kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag.

Fyra och en halv timme senare ligger jag framstupa på operationsbordet, skakad och hjälplös som en strandad val. Hudläkaren visar kirurgen hur mycket han ska skära innan hon lutar sig ner mot mig och säger:

– Min kliniska bedömning är att du har malignt melanom.

Det tar 19 dagar innan jag får veta om läkaren har rätt. Det har hon. Analyssvaret visar att den bortskurna hudslamsan är malign, men också att cancern inte har hunnit växa så djupt. Jag ­behöver varken strålning eller cellgifter, men kirurgen vill ta ytter­ligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Jag kom lindrigt undan. Annat var det med Malin Lönn Wretling, som drabbades av en aggressiv bröstcancer och tvingades genomgå en supertuff cytostatikabehandling. I dag är hon botad och säger i ­Söndag att hon ­aldrig kommer att tycka att det är hemskt att bli äldre.

Inte jag heller, det motsatta scenariot är ju tämligen förfärligt. Så var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-­tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den. Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Kategorier Krönikor
Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB