När Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han heter i dag, tog tillbaka sina erkännanden fanns inga bevis kvar.

I mars i år friades han från de mord han suttit inlåst för de senaste 23 åren.

För de anhöriga till offren innebär det att de åter igen svävar i ovisshet – och att mördarna fortfarande går fria.

I veckans Söndag har vi träffat Björn och Anna-Clara Asplund. Deras son Johan försvann för 33 år sedan. Thomas Quick tog på sig mordet och nu har fallet hunnit bli preskriberat.

– Han har ställt till med så mycket skada för många och är på det sättet verkligen inte oskyldig, säger Anna-Clara Asplund.

I tidningen går också Leif GW Persson igenom fallen och avslöjar sina teorier kring vilka de verkliga mördarna kan vara.

Den här gången är Söndag extra tjock, 100 fullspäckade sidor, med allt du brukar hitta i tidningen och lite till. Vad sägs om årets stora sommar-astro, Pluras smarrigaste grillrecept, bästa tipsen för fina fötter och veckans långa intervju med deckardrottningen Viveca Sten. Missa inte!

Dödade du någon under första världskriget? frågade jag.

Pappa väste åt mig att vara tyst, men farfar höjde sin darriga hand och sa att det var ok.

– I don’t know, svarade han.

Talade Tom Cantwell sanning? Han tillbringade kriget i skyttegravar. Kanske dog folk av hans kulor. Kanske inte. Kanske hade han ingen aning. Jag var runt åtta år då vårt samtal utspelade sig. Familjen var, som varje sommar, på besök hos grandma och grandpa i Dublin.

Farfar föddes 1898 i grevskapet Kerry i västra ­Irland och avled 80 år senare. Hans far var något så fint som stins, modern födde ytterligare nio barn och skötte hushållet. Irland var vid denna tid en brittisk ­koloni.

Tom avskydde engelsmännen, vilket inte ­hindrade honom från att 17 år gammal söka sig till kung Georg V:s armé. Året var 1915, världen stod i brand och London hade gett ett vagt löfte om självständighet för Irland om undersåtarna tog värvning.

– Du är för ung, sa ett befäl. Men vi utbildar dig till sjukvårdare.

Efter slaget i Somme i Frankrike, där 1,5 miljoner soldater dödades, var läget annorlunda. Britterna slängde in allt de hade. Snart låg farfar själv på franskt slagfält. Han älskade senare att berätta om den katolske prästen som gick runt och bjöd mannarna på whisky.

– Jag tog min första klunk och tittade efter det aldrig bakåt.

Han skadades av skott i benet och tysk gas i lungorna och var hemma i Kerry igen efter vård i London först 1919, året efter freden. Tom ­anslöt raskt till den irländska republikanska ­armén (IRA), som hade inlett gerillakrig mot den brittiska regeringen. Efter frihetskriget, som slutade med viss irländsk självständighet, bröt inbördeskrig ut. Han pratade ogärna om dessa år, men ett och annat har sipprat ut.

Då jag, min bror och våra söner förra sommaren åkte runt i västra Irland fick vi höra att IRA någon gång 1920 tipsats om att några typer från Black and tans, den paramilitära styrka som skickades till Irland för att slå ner upproret, söp på en pub. Farfar, 22 år gammal, la sig i bakhåll. Åtta män sköts ihjäl då de kom ut, däribland olyckligtvis en sjöman som slagit sig i slang med britterna. Den irländska staten betalade livslång pension till änkan.

Han upplevde fruktansvärda saker. Han gjorde­ fruktansvärda saker. Jag har så svårt att få ihop hans ungdom med den tystlåtne lille mannen med de nikotingula fingrarna som hela min barndom satt i fåtöljen i köket vid öppna spisen i huset på 97 Leinster Road och reciterade dikter på iriska. Men krigen har så många ansikten. Krigen är inte ­endast generaler som ställs inför rätta i Haag.

När Tom var 25 hade han deltagit i tre krig och skulle aldrig mer hålla i ett gevär. Han flyttade till Dublin och blev tjänsteman på Dublin castle med oklara arbetsuppgifter. Han tycks ha tillbringat 40 år med att skjuta gummisnoddar över ett rep som hade spänts mellan två väggar. Det gällde att komma över repet, men inte nudda taket.

Mot slutet av sitt liv tog farfar käppen och gick varje kväll klockan kvart över nio till Healy’s på andra sidan gatan. På puben fick de rulla ut old Mr Healy från köket. Tom ansåg att young Mr Healy, en man i 60-årsåldern som hade stått bakom bardisken sedan han var 12, inte helt behärskade konsten att ­krana Guinness.

Allt medan farmor varje kväll stod i fönstret och var orolig för att hennes man skulle bli överkörd på sin darriga väg hem över den hårt trafikerade Harold’s cross road.

4 snabba

Helvetet på jorden måste vara …
… tysk hårdrock.

En person jag gillar skarpt är …
… min son för att han finns.

Rättvisa för mig betyder…
… anständighet.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… icke säga upp mig.

Ni vann två biljetter var till En sång från hjärtat:

Eva Enoksson, Luleå
Carin Bjärslinde, Västervik
Anne-Marie Berggren, Trångsund
Sofie Eriksson, Kolmården
Josefin Nygren, Enskede
Britt-Marie Johansson Lantto, Gällivare
Kerstin Östergren, Mariefred
Kalle Fandén, Erikslund
Nadia Walaf, Eneryda
Marie Wik, Borlänge
Karin Byström, Älandsbro
Madeleine Wahlström, Stockholm
Monika Kristiansson, Jönköping
Östen Broström, Niemisel
Marita Börjesson, Skepplanda
Ann-Katrin Jorborn, Lidingö
Birgitta Nilsson, Helsingborg
Bo Johansson, Örebro
Bi Pettersson, Uppsala
Niona Monielle, Eskilstuna

Rätt svar var: Pernille Fischer Christensen. Vinsten kommer med posten.

Läser Veckans vassa med Anders Timell och blir glatt överraskad. Han, som är mest känd som Mix Megapols morgonspelevink och Martins bångstyrige lillebror i TV4:s matlagningsprogram Timells skärgårdsskök, visar plötsligt en mycket djupare sida.

Vassa-intervjun är ju annars ett format som låter kändisarna bjuda på sina mer crazy drag, men i herr Timells fall blir resultatet det motsatta. Han skippar clownrollen och svarar befriande eftertänksamt på de lite skruvade frågorna. Dessutom är hans svar, för mig, fyllda av igenkänning.

På frågan ”Vilket är ditt mest minnesvärda telefonsamtal?” svarar Anders:

– När jag ringde mamma och pappa och berättade att jag skulle få en son.

Copy that. Samtalet som jag ringde till mina föräldrar i Jämtland från ett brittiskt BB för att säga att det just skänkt dem en dotterson, har för evigt etsat sig fast i hjärnans minnescentrum, trots att det snart är 17 år sedan.

Anders avslöjar också att Yasar Kemals Låt tistlarna brinna är den bok som förändrat honom mest och jag är enig. Boken var en fantastisk läsupplevelse även för mig när jag gick i mellanstadiet.

Och Timells lågmälda: ”Att jag finns och känner saker”, som svar på ”Vad är du tacksam för?” hade jag inte själv kunnat formulera bättre. Kanske är det för att jag, liksom Anders, har ett år kvar till 50-årsstrecket och för att nu gör livet sig påmint, varje dag och hela tiden.

Det är nu föräldrar blir krassliga, tonåringar strular, nära går bort, jag själv och drösvis av bekanta får cancerdiagnoser.

Samtidigt: 14-åringen vill fortfarande kramas, jag skrattar högt varje dag på jobbet, min make vet att göra mig lycklig, jag har vänner som värmer och vår vovve är vackrast i världen.

Livet gör sig påmint.

Varje dag och hela tiden.

Välkommen till medelåldern.

Först är man ung. Sedan medelålders. Och till sist gammal. Inga konstigheter med det. Men när man inte följer normen och gör det där som hör just medel­åldern till – alstrar barn, gör karriär, köper hus – så är det som att gå direkt från ungdomen in i pensionärsåldern utan att passera gå.Och det kan vara lite förvirrande.

Jag märker att de nya vänner jag får antingen är 20 år äldre eller 10–15 år yngre än jag. Vilket är föga förvånande eftersom mina jämnåriga är fullt upptagna med att skjutsa till fotbollsträning, jobba övertid eller köpa dörrknoppar till den nya villan.

Och även om jag älskar att jag får diskutera idéer, tankar och skeenden i stället för vällingtemperatur, ledningsgruppsmöten och parkettgolv så förstärker åldersskillnaderna känslan av att befinna sig i limbo mellan ungdom och begynnande ålderdom.

Nu är det ju för all del inte så stor skillnad mellan unga vuxna och pensionärer längre. Resor och korsord och god mat står högt i kurs hos båda grupperna. Och jag VET, ”ålder är bara en siffra” … Men när jag går och lyssnar på en ny dj med min 27-åriga kollega känner jag mig ungdomlig, medan jag pushar pensionsåldern när jag äter påskmiddag med mina 60-åriga quizvänner.

Och då alla vet att evig ungdom är en omöjlighet märker jag att jag i stället för att ljuga om min ålder neråt och springa på nattklubbar stup i kvarten i stället mer och mer omfamnar 60-åringen i mig. Och då jag är medveten om att alla är olika är det är givetvis helt och hållet baserat på mina egna förutfattade meningar och fördomar att jag känner mig 60 plus för att jag …
… finner att jag fyllt kylskåpet med otaliga burkar av inlagda grönsaker.
… klagar på ljudnivån på krogen.
… vaknar vid sju på helgerna fast jag inte måste.
… inte har börjat handla på Gudrun Sjödén ÄN men sätter bekvämlighet först i alla mina klädköp.
… sätter mig på fel tåg för att jag är en timme för tidig till stationen.
… ännu inte samlar kuponger men blir glad som en hamster i fröhyllan så fort jag får lägga vantarna på något som är ”gratis”.

På ett allvarligare plan längtar jag också bort från frågor som ”Jaså, varför har du inga barn?” eller det väldigt normativa ”Hur många barn har du?”. För att inte tala om ”Vad vill du med din karriär? ­eller ”Vill du inte bo större?”. 60-åringar slipper de frågorna, inbillar jag mig. Om inte alla då frågar om barnbarn i stället, förstås.

För ett tag sedan omfamnade jag min nyfunna ålderdom fullt ut. Japp. Gick ”pensionärsvarning” all in. Blev en äkta 60-plussare i ett enda svep. Manifesterade min mentala ålderstillhörighet på ett otvetydigt sätt.
Jag köpte en halkmatta till ­badkaret.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 snabba:
Jag ångrar aldrig …
… resor. Borttappat bagage eller ej, man lär sig alltid något.

Mitt vackraste drag är … 
… att jag vill att alla ska må bra. Lyckligtvis även jag själv, numera.

Helvetet på jorden måste vara … 
… ett evighetslångt seminarium där man ständigt måste redovisa saker man skrivit på små post it-lappar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag … 
… ta tjänstledigt och åka till Costa Rica och titta på tvättbjörnar.

Bara det faktum att hemtelefonen ringer är skumt. Numera är det bara mormor, farmor och säljare som vill kränga ”personliga försäkringslösningar” som bemödar sig med att slå vårt fasta nummer. Och bedragarna som utger sig för att vara hjälpsamma it-tekniker från Microsoft.

Så när maken svarar på engelska och rör sig mot vår PC, viftar jag ivrigt i luften och mimar:

– Lägg på! Direkt!

Men Dan väser tillbaka:

– There seems to be a problem with our computer…

– Nej, hojtar jag, rycker luren ur hans näve och trycker på off-knappen. För jag har varit med förr. Hört den där rösten som bryter på så kallad ”pidgin English” och de slamriga bakgrundsljuden från ett call center som jag gissar ligger i Indien:

– Hello my name is Manish and I am calling from Microsoft. There seems to be a problem with your computer. If you turn it on for me, I will help you to sort it out.

Yeah, right.

I själva verket är mannen den modernaste sortens inbrottstjuv. Typen som tar över din dator, dina bankkonton, ditt liv. Om du släpper in honom, vill säga.

Birgitta, 77, gjorde det, men tack och lov anade hon ugglor i mossen, la på luren och ryckte ur alla datorsladdar innan hennes dator hann bli kapad och fjärrstyrd.

Och det finns många fler exempel på hur den nya tekniken inte bara underlättar vår egen vardag, utan också de kriminellas. På sidorna 22–27 har Söndags Monika Israelsson intervjuat flera människor som råkat ut för skurkarna som rånar dig med teknikens hjälp. Där får du också veta hur du bäst skyddar dig.

Mitt tips? Bli ytterst misstänksam så fort din fasta telefon ringer.

I Japan kallas de hikikomori, fritt översatt ”den som drar sig undan”. I Sverige är benämningen hemmasittare.

Problemet med barn och ungdomar som har varit hemma från skolan i en månad eller mer är ett problem inte bara i Sverige. Ofta står vuxenvärlden handfallen – inte minst skolan.

Utåt sett var Joel en glad kille som hade svårt att sitta still. På insidan byggdes en stress upp av att aldrig få lyckas.

Efter två skolbyten gick det inte längre, Joel stannade hemma och månaderna gick utan att skolan tog sitt ansvar.

I dag är Joel 17 år och livet har vänt. I veckans Söndag berättar han sin historia.

Missa inte heller reportaget om Mattias Flinks sista veckor före dådet i Falun. Vad var det som fick en ung man att bli massmördare den där kvällen för 20 år sedan?

Dessutom: Kryss, Malena, astro, mode, skönhet, böcker, vin, fråga Terry … och mycket mer!

Självkänsla nu! Bli en vinnarskalle! Tänk positivt! Efter finanskrisen drog försäljningen igång på allvar och sedan dess har vi bombarderats av självhjälpsböcker.

Men funkar de verkligen?

Absolut inte, enligt den brittiske psykologen Stephen Briers. I veckans Söndag punkterar han de fem största myterna från självhjälpsindustrin.

Häng också med in i Ebba Kleberg von Sydows garderob. Ebba visar upp sina favoriter och förklarar hur man klär sig bekvämt och ser välklädd ut på samma gång.

Och så har vi träffat sex läsare som har drabbats av bedragare på nätet. Vi går igenom de vanligaste typerna av nätbedrägerier och förklarar hur du skyddar dig.

Så köp veckans Söndag och minska risken att bli lurad, med andra ord!

Senast jag fick breda ut mig på den här platsen skrev jag om stundande pappaledighet.
Nu är jag mitt i den.
Eller ledig och ledig. Nej, man är fan inte ledig.
Man är pappa.
I stället för en kvällstidning i solen på en uteservering blir man stående vid ett mycket spännande hål i marken.
Just där och då, samtidigt som Vladimir Putin håller på att invadera Ukraina, när Manchester United precis har sparkat sin tränare, då är det där hålet världens mest intressanta händelse.
Lunchmöte?
Tyvärr, krockar med sångstunden.
Det där med att spika på altanen, skriva på en bok, eller vad det nu heter – glöm det.
Vardagslyx?
Det är att hinna steka ett ägg.
Tillfredsställelse?
Att lyckas packa en väska med nödproviant, klä på sin dotter, fixa en flaska välling, knöla ner henne i vagnen (har gjort det på 4,46 min) och dra iväg innan hon tröttnar och lackar ur.
Får man ett leende innan hon somnar har man fått bekräftelse så att man står sig i två år. Så, för guds skull, ta ut alla era pappadagar om ni har möjlighet.

Jag tror aldrig att man ångrar en pappaledighet. Bara att man aldrig tog pappaledigt. Jag har varit hemma ganska exakt fyra månader. Det har gått bra.
Och jävlar vad vi har … gått. Man går mycket.
Och långsamt.
Det finns inte en enda adress i Stockholm (ett par kranskommuner inräknat) som vi inte har tittat förbi. Jag och Vera har till och med gått Olof Palmes mördares förmodade flyktväg. Tunnel­gatan in, upp för trapporna, över Malmskillnadsgatan, David Bagares gata ned.
Det finns dåligt med fik just där. Märkligt.
Promenaderna till affären är ett psykologiskt spel. Vera vill alltid gå åt ett annat håll. Så när vi ska gå till affären går jag bort från affären, då går Vera till affären. När vi ska gå tillbaka hem går jag bort från vår lägenhet, då går Vera hem.
Till slut.
Frågan är hur det ska gå med ”återanpassningen” till livet där ute. Dagen då man börjar jobba igen. Kommer jag att gå åt motsatt håll för att kollegorna ska gå till lunchstället jag vill till? Väl där, hur reagerar de när jag, på ren ­instinkt, skär upp och delar deras mat i pyttesmå ­bitar?
Kan bli konstig stämning.

Hur tar chefen det när jag sticker till ­honom två Mariekex under ett möte? Tyckte han var lite högljudd, kexen brukar hjälpa en stund.
Vad säger läsarna när jag ­svarar i tipstelefonen och bara säger ”Hallå!? Är det Vera? Haaaalllåååå?” sjutton gånger på raken?
Jan Helin chefredaktörs­svajar över redaktionsgolvet och hans ­iphone plingar till.
– Sssccchhhh!!!!!
Presskonferens med Erik Hamrén? Satan, missade den, kollade på Trazan och Banarne.
Det som talar till min ­fördel är att det är en sportredaktion jag ska komma tillbaka till. Bröl i stället för prat, ingen lyssnar på vad man säger, alla är uppe om nätterna – och ingen plockar i ordning efter sig.
Precis som hemma.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Bor: Birkastan, Stockholm.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.

7 snabba:
Helvetet på jorden måste vara…
… Syrien. Hur i helvete kan alla andra bara se på, och låta det pågå?
En person jag gillar skarpt är…
… min fästmö Lina för att … hon gör mig bra.
Jag ångrar aldrig …
… att jag tog pappaledigt. Om det nu inte har gått fram.
Mitt vackraste drag är …
… en grön wobbler som jag aldrig vågat fiska med, för att det är så fint.
Rättvisa för mig betyder …  
… jämlikhet.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag…
… kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.
Om jag var univer­sums alls­mäktige härskare skulle jag…
… fixa fred på jorden, kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.

Innan jag fick det här jobbet var jag specialtidningschef på Amelia. Det var alltså jag som ansvarade för magasinets så kallade ”one shots” om bröllop, graviditeter, bebisar och andra trevligheter som jul, sommar och höst.

När jag tackade ja till tjänsten var det, bland annat, för att dagligen få andas samma trycksvärta som Sveriges vassaste magasinsmakare, Amelia Adamo. Min ödmjuka förhoppning var också att något av hennes makalösa branschkunnande skulle gnugga av sig på mig.

Om jag under mina två år på Bonnier Tidskrifter blev några gnuttor skarpare, överlåter jag till andra att avgöra. Jag och Amelia jobbsnackade inte varje dag, direkt, men Adamotänket genomsyrade samtliga titlar hon satt till världen.

Så, vilken är den väsentligaste ingrediensen i det amelianska framgångsreceptet? Jo, att göra tidningar som folk inte kan vara utan. Hon menar att läsare inte är lojala, utan alltid undrar ”what’s in it for me?”. Hon är dessutom ”en kompromisslös perfektionist med intuitiv känsla för vad kvinnor vill läsa”, som Magda Gad skriver i sin intervju, publicerad i Söndag den 27 april.

Det var just den intuitionen som gjorde att hon 1984 lyckades få Aftonbladets högsta chefer att släppa till ett gäng miljoner för att lansera en söndagsbilaga som låg ibladad i kvällstidningen. Några år senare gjordes den om till en mer ”magasinig” version och så småningom kunde Aftonbladet börja ta extra betalt för den.

Amelia hade gjort DET. Skapat en produkt som läsarna inte ville vara utan. För det belönades hon 1986 med medievärldens finaste utmärkelse, Stora journalistpriset. Juryns motivering: ”För hennes förnyelse av service- och underhållningsjournalistiken i Aftonbladet, speciellt dess söndagstidning, där hon på ett lyckosamt sätt förmått förena det bästa ur vecko- och kvällspress”.

I dag, 30 år senare, lever Amelias geniala tidningsidé fortfarande.

Tack Amelia.

Tack alla läsare.

Nu kör vi 30 år till!

Amelia Adamo grundade Aftonbladet Söndag 1984. Bilagan blev en omedelbar succé. Foto: Maria Östlin.