Senast jag fick breda ut mig på den här platsen skrev jag om stundande pappaledighet.
Nu är jag mitt i den.
Eller ledig och ledig. Nej, man är fan inte ledig.
Man är pappa.
I stället för en kvällstidning i solen på en uteservering blir man stående vid ett mycket spännande hål i marken.
Just där och då, samtidigt som Vladimir Putin håller på att invadera Ukraina, när Manchester United precis har sparkat sin tränare, då är det där hålet världens mest intressanta händelse.
Lunchmöte?
Tyvärr, krockar med sångstunden.
Det där med att spika på altanen, skriva på en bok, eller vad det nu heter – glöm det.
Vardagslyx?
Det är att hinna steka ett ägg.
Tillfredsställelse?
Att lyckas packa en väska med nödproviant, klä på sin dotter, fixa en flaska välling, knöla ner henne i vagnen (har gjort det på 4,46 min) och dra iväg innan hon tröttnar och lackar ur.
Får man ett leende innan hon somnar har man fått bekräftelse så att man står sig i två år. Så, för guds skull, ta ut alla era pappadagar om ni har möjlighet.

Jag tror aldrig att man ångrar en pappaledighet. Bara att man aldrig tog pappaledigt. Jag har varit hemma ganska exakt fyra månader. Det har gått bra.
Och jävlar vad vi har … gått. Man går mycket.
Och långsamt.
Det finns inte en enda adress i Stockholm (ett par kranskommuner inräknat) som vi inte har tittat förbi. Jag och Vera har till och med gått Olof Palmes mördares förmodade flyktväg. Tunnel­gatan in, upp för trapporna, över Malmskillnadsgatan, David Bagares gata ned.
Det finns dåligt med fik just där. Märkligt.
Promenaderna till affären är ett psykologiskt spel. Vera vill alltid gå åt ett annat håll. Så när vi ska gå till affären går jag bort från affären, då går Vera till affären. När vi ska gå tillbaka hem går jag bort från vår lägenhet, då går Vera hem.
Till slut.
Frågan är hur det ska gå med ”återanpassningen” till livet där ute. Dagen då man börjar jobba igen. Kommer jag att gå åt motsatt håll för att kollegorna ska gå till lunchstället jag vill till? Väl där, hur reagerar de när jag, på ren ­instinkt, skär upp och delar deras mat i pyttesmå ­bitar?
Kan bli konstig stämning.

Hur tar chefen det när jag sticker till ­honom två Mariekex under ett möte? Tyckte han var lite högljudd, kexen brukar hjälpa en stund.
Vad säger läsarna när jag ­svarar i tipstelefonen och bara säger ”Hallå!? Är det Vera? Haaaalllåååå?” sjutton gånger på raken?
Jan Helin chefredaktörs­svajar över redaktionsgolvet och hans ­iphone plingar till.
– Sssccchhhh!!!!!
Presskonferens med Erik Hamrén? Satan, missade den, kollade på Trazan och Banarne.
Det som talar till min ­fördel är att det är en sportredaktion jag ska komma tillbaka till. Bröl i stället för prat, ingen lyssnar på vad man säger, alla är uppe om nätterna – och ingen plockar i ordning efter sig.
Precis som hemma.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Bor: Birkastan, Stockholm.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.

7 snabba:
Helvetet på jorden måste vara…
… Syrien. Hur i helvete kan alla andra bara se på, och låta det pågå?
En person jag gillar skarpt är…
… min fästmö Lina för att … hon gör mig bra.
Jag ångrar aldrig …
… att jag tog pappaledigt. Om det nu inte har gått fram.
Mitt vackraste drag är …
… en grön wobbler som jag aldrig vågat fiska med, för att det är så fint.
Rättvisa för mig betyder …  
… jämlikhet.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag…
… kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.
Om jag var univer­sums alls­mäktige härskare skulle jag…
… fixa fred på jorden, kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.