Ni som brukar läsa min krönika vet vid det här laget var jag och min make, Dan, träffades: På semesterorten Praia da Rocha i Portugal. Ni vet också att vi blev blixtförälskade över en kanna sangria, samt att det lyckliga ögonblicket inträffade för snart 22 år sedan.

Det ni inte vet (och faktiskt inte jag heller, tills för bara några minuter sedan) är att vi egentligen inte passar särskilt bra ihop. Åtminstone inte enligt kärleksforskaren och antropologen Helen Fisher. I sina relationsstudier har hon kommit fram till att människor kan delas in i fyra olika personligheter: Upptäckaren, Byggaren, Ledaren och Förhandlaren och att dessa typer lirar bättre och sämre med varandra.

Eller som Malena Ivarsson sammanfattar det i sin kärleksskola:

– Det är inte säkert att den du attraheras av mest, funkar bäst i längden.

Och visst, jag och Dan är oerhört olika, något som bekräftas av Fishers test. Det visar att jag är en fulländad Förhandlare (tänker långsiktigt, är samarbetsvillig och med god förmåga att sätta mig in i hur andra tänker och känner), medan Dan är en Upptäckare (crazy kille, som hatar långtråkighet, är kreativ, spontan och flexibel).

Dan gasar alltså, medan jag tenderar att dra i handbromsen då och då. En ganska lyckad kombo, kan man tycka, men om Fishers teori stämmer, är vår relation långt ifrån perfekt. Upptäckar-Dan skulle bli lyckligast med en flaxig Upptäckar-fru, och jag, Förhandlaren, borde gänga mig med en Ledare (logisk, bestämd, skeptisk, bra på datorer och matematik).

Jag vet inte, jag. Den där Ledaren låter lite väl präktig för min smak. Jag behåller nog Dan the man.

Frågan är om han vill behålla mig?