Som i en trygg livbåt. Så sitter jag här.
I vår nya soffa, i färgen havre. Perfekt till de nymålade vaniljvita väggarna.
Genom balkongdörrarna syns Riddarfjärden, sommarens första utblomning, och två segelbåtar på väg in i Mälaren. Bara två zinklådor med korallrosa pelargoner skiljer mig och vattenlinjen.
Så sitter jag här – troligtvis en av världens mest privilegierade människor.
1. Mitt barn är friskt, tryggt och lyckligt som en solstråle.
2. Min man är oftast tröstlöst förvirrad, men rolig och snygg i profil.
3. Mina vänner är lagom många – men annars allt annat än lagom. De delar med sig av tid, råd, skratt, mat och champagne. Men framför allt av sina livs svårigheter, en förutsättning för nära vänskap.
Stundtals är diskussionerna allvarliga. Om det beror mest på att klokhet och analysförmåga ­accelererar i takt med åldern, eller på att livets ­avigsida ibland blåser upp, är oklart.
Oavsett så håller vi ihop, står upp och går rakt fram.

Vår lilla gemenskap börjar kännas som ett ­italienskt kollektiv fast av brokigare slag:
En underfundig domare, en norrländsk pratkvarn, en bohemisk musiker, en Fru ordning, en orkidéodlare, en snickare i världsklass, en glass­leverantör, världens tre smartaste kvinnor, barn som för tillfället leker sorkar, och några till.
Mitt nätverk har vid behov guidat mig framåt en kvart i taget, och jag försöker i gengäld ha min terapilinje öppen dygnet runt.
Så sitter vi alla där på sistone, i vår nya soffa, och lever livet som livet är. Ena sekunden härligt banalt, andra gravallvarligt.
När det lustfyllda valet av färg på en ny tv-bänk förbyts i isande kyla för att livet för någon av oss störtar nedåt, då stannar tiden. Och får oss att inse att de där dagarna när inget särskilt händer, då är vi några av världens mest privilegierade männi­skor. Och sekunden senare hudlöst sårbara.
I gränslandet mellan färgnyanser och panik måste detaljer slipas bort och stommen tas fram, benen som – tillsammans – bär oss över sankmark och ut på torra land som förhoppningsvis utvecklas till grönt gräs.

Men däremellan – i vår kollektivistiska anda – tittar vi vidare på nyanser av havsgrönt, diskuterar vilken som är sommarens drink och skrattar, även om skratten ibland fastnar halvvägs.
Den sker numer per automatik, denna omställning mellan beredskap och enträget tröskande framåt.
I sommar kan livet liknas vid en ­urpumpad ­gigantisk badboll. Till viss del är det livet självt som skoningslöst sugit luften ur den. Men ventilen finns kvar, och därmed hoppet. Man kan blåsa själv, eller tillsammans.
Sakta, sakta fyller vi badbollen som, liksom i dotterns avslutningssång i skolan, studsar vidare.
Badbollstango, heter låten. En dramatisk titel, förvillande nära ­dilemmat: Se glaset halvtomt eller halvfullt? Gå ner sig – eller kämpa?
Rätt svar är att unna sig en paus i ångesten. Utan de små utflykterna i yttepyttebanaliteter skulle ­livet vara outhärdligt.
Utan olyckorna, å andra sidan, skulle vi missa den viktigaste av alla ­insikter:
Lycka, det är all den tid som vi inte är olyck­liga.

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 47.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Maken Sture, dotter, Alba, 7 år, och föräldrarna Ines och Romeo.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.

3 snabba:
En person jag gillar skarpt är…
… min kloka granne vars spontanitet förvandlat vår trapp till en varm plats där standardfrågan är: Var äter vi i kväll?
Jag ångrar aldrig…
… en enda bakelse. Den som vid livets slut ätit flest bakelser vinner.
Rättvisa för mig betyder…
… att vara villig att avstå en del av sitt överflöd för att någon som har det sämre ska få lite mer.