Det är det dröjande steget och den nyfikna, lite längtans­fulla, vänliga blicken som avslöjar dem. För de är en alldeles särskild sort. Hundmänniskorna.

Den äldre herren, med hatt, solglasögon och skjortan ­ordentligt nedstoppad i lite för högt uppdragna gabardin­byxor är en sådan. Vi möts i Södermalmsallén när han kastar en blick på min hund och säger:

– Han är väääldigt stilig, medan han fiskar upp en hund­godis ur fickan och frågar om han får ge den till Monty.

Så klart han får. Mannen har vunnit mitt hjärta: Han gillar min jycke. Vi småsnackar i en dryg kvart, och slår följe en bit på vägen. Jag får veta att han haft hundar i hela sitt liv och att den nuvarande vovven, Greger, är en toypudel, som är 12 år och alltid sover mellan honom och frugan i dubbelsängen.

Vid lekparken skiljs vi. Jag ska fortsätta mot Årstaviken, Gregers husse ska hem till hunden – och frun.

Jag går vidare, leende. Tänker att de är för charmiga, de här mötena. På hur många människor vi lärt känna, tack vare Monty. Oftast whippetägare (det är, trots allt, den egna rasen som är mest intressant) och vi har lärt oss namnet på hunden (Sherlock, Doris och Arwen), innan vi frågat om mattes eller husses.

Och hur många gånger har inte jag blivit ­stoppad i steget, av en någon, som hojtar:

– Visst är det Monty?

– Jo, ja, svarar jag, alltid lika mallig över uppmärksamheten.

Och jag är absolut inte ensam om att vara stolt över min älskling. När vi utlyste en fototävling om gulligaste husdjursbilden fick vi hundratals svar och här har vi ­presenterat finalisterna. Nu är det upp till er att rösta fram vinnaren.

Min egen älskling är utom tävlan, vilket är tur för alla andra, för självklart är jag skamlöst övertygad om att han tagit guld.

Den övertygelsen är jag inte ­heller ensam om.

För vi är en alldeles särskild sort, vi hund-, katt-, marsvins-, papegoj-, och vilket husdjur som helst-människor.

Han är en knasboll, min Monty!