Det är föräldraskapets paradox: När barnen är små tycker vi det är tröstlöst jobbigt att de vägrar sova förbi femrycket, att de alltid vill bli burna och att de aldrig lämnar oss i fred (vem har inte blivit förföljd av en krypande bebis ända in på toaletten?).

Som päron till tonåringar pyr irritationen över att ungdomarna verkar kunna sova HUR LÄNGE SOM HELST, att det är stört omöjligt att lyfta dem från diverse olämpliga situationer, och att det krävs åtminstone en utlandsresa för att de EVENTUELLT ska kunna tänka sig att umgås med oss. …

Ja, jag överdriver. En smula. Men visst är det intressant hur hjälplösa små pyren plötsligt förvandlas till finniga varelser som, trots sin fåordighet, lyckas visa att pappas och mammas åsikter är hjälplöst mossiga och ”såååå pinsamma”?

Från att vi har varit deras idoler, förebilder och hjältar degraderas vi (över en natt känns det som) till mänskliga bankomater, som driver någon sorts gratis hotellverksamhet med all inclusive-bortskämda gäster. Dessa ”gäster” rumlar dessutom runt om nätterna, utsätter sig för onödiga risker och beter sig, ur vårt vuxenperspektiv sett, bra korkat.

Det vi föräldrar glömmer bort är att frigörelseprocessen är biologiskt betingad. Att våra ungars riskbenägenhet beror på att de, utan att tänka för mycket på konsekvenserna, ska lämna boet. Detta för att våga sig så långt bort från familjen som möjligt, i jakt på en genetiskt olik partner – allt för att minimera risken för inavel.

Så nästa gång du tycker att din tonåring beter sig bra korkat, tänk att hen gör det för mänskligheten.