(4 portioner)

Du behöver:

1 rödlök (hackad)

2 vitlöksklyftor, alt 1 solo vitlök (pressad) 

2 pkt röda linser (kokta)

4 soltorkade tomater i olja

2 msk tomatpuré

1 dl crème fraiche

1,5 dl havregryn

salt och vitpeppar

riven ost, smakrik, lagrad

Så gör du: Fräs rödlöken och vitlöken i lite olja, mixa (med stavmixer) sedan med linserna, crème fraiche, soltorkade tomater och tomatpurén till en smet. Blanda i havregrynen (du kan behöva lite mer eller mindre, beroende på vilken konsistens du vill ha) och smaksätt med salt och peppar. Rulla till bollar, eller om smeten är lösare: Klicka ut på plåt (med bakplåtspapper), toppa med god lagrad riven ost (gärna Västerbotten), grädda i cirka 30 min, 200 grader.

Servera med kokt ris eller quinoa, och en sallad. Jag gillar att toppa med blåbär, mango eller jordgubbar, beroende på vad som är i säsong. Smaklig spis!

Det har dykt upp frågor kring vilka linser jag använder. Dessa är goda, de behövs inte kokas, utan jag bara sköljer dem i ett durkslag tills de slutar ”skumma” (ni kommer förstå vad jag menar).

Han säljer de hemlösas tidning, Situation Stockholm, och är ett av mina tydligaste tecken på hur fort en månad passerar. För nu står han redan där han brukar, precis vid Södra stationsingången på Swedenborgsgatan, med ett färskt nummer i näven.

Jag halar fram en hundring, men han skakar på huvudet och säger att han inte har 50 spänn i växel. Samtidigt närmar sig en parant dam i turkos kappa, även hon med en hundralapp i handen.

Vi tittar lite förbryllat på varandra, tills jag resolut säger:

– Då tar jag väl två!

Jag ger den ena tidningen till Paranta Kappan och innan hon hunnit protestera rusar jag vidare till pendeltågsspärren, samtidigt som jag känner mig oförskämt nöjd. För jag är en Mycket God Människa. Inte nog med att jag är en trogen Situation Stockholm-kund, jag köper två nummer och GER BORT ett till en HELT FRÄMMANDE MÄNNISKA. En handling, som verkligen bekräftar att jag har en VACKER SJÄL.

Eller hur?

Nej. Egentligen är jag inte det minsta fin. I själva verket är jag bara skamlöst självisk. För jag är en sådan där person som tänker ”karma” om det mesta. Att det jag gör antingen leder till ett bättre eller sämre öde, och eftersom jag inte vill återfödas som en hårlus eller, ännu värre, en föraktad fästing, lever jag efter devisen: Vad skulle Jesus ha gjort?
Fast nu är jag sugen på att byta ”Jesus” mot ”Karin Tydén”. Hon är kvinnan bakom sociala medier-fenomenet ”Karmautmaningen” och menar att vi alla, genom snälla gärningar, kan skapa positiva svallvågor och göra livet ljusare för våra medmänniskor.

Alltså: Sätt i gång! Gör något bussigt.

Om än bara för att slippa bli en förskräcklig fästing i nästa liv.

Beatrice fick uppvakta sig själv på sina födelsedagar, hennes man brydde sig inte och hon fick på egen hand köpa presenter från barnen till sig själv.

Filips mamma låg inför döden och Filip ville spendera så mycket tid som möjligt på sjukhuset. Men hans fru Tina hade ingen förståelse alls för det. I stället raljerade hon över sin makes relation till mamman. Det slutade med att Filip inte var på plats när hans mamma gick bort.

Det här är två berättelser från läsare som har levt i en destruktiv relation. Forskning visar att tre procent av befolkningen har drag som är starkt destruktiva för ett förhållande. I veckans Söndag kan du läsa berättelserna och lära dig känna igen varningssignalerna.

Nu har den nya säsongen av Downton Abbey dragit i gång i SVT. Sedan de första inspelningarna startade har slottet där allt utspelas, Highclere Castle, renoverats till originalskick och nu strömmar turisterna till för att insupa atmosfären från succéserien.

Söndag hakade på Downton Abbey-fansen till det ärkebrittiska slottet en dryg timme väster om London – och fick en massa spännande historia på köpet!

Allt detta och mycket mera i veckans bästa söndagstidning. Missa inte!

Tänkte du slänga de gamla bullarna som blev över efter Kanelbullens dag den 4 oktober? Hejda dig! Här är tre tips på vad du kan göra med en gammal kanelbulle.

1. Bullskorpor
4 personer, cirka 30 minuter

torra kanelbullar

Gör så här:
Sätt ugnen på 150 grader. Skär dina bullar i bitar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper och låt torka i ugnen i cirka 25 minuter. Låt svalna och lägg i en tätslutande burk.

Kockens kommentar: Skorpor är ju grymt bra att ha när det är fikadags. Gå till vilken ordentlig kaffebar och de har biscotti – nu kan du göra egna svenska härliga skorpor av kanelbullar!

2. Efterättspudding på kanelbulle
4 personer cirka 30 minuter

2 dl mjölk
50 g smör
0,5 dl råsocker
2 ägg
4 kanelbullar
0,5 dl russin

Gör så här:
Lägg mjölk och smör i en gryta och låt det koka upp. Vispa socker och ägg pösigt, tillsätt mjölken under vispning. Dela kanelbullarna och lägg i portsionsformar, slå på äggmjölken och strö över russin. Baka i ugnen i 175°C i 35 minuter.

Kockens kommentar: Brödpudding är en ganska vanlig dessert i många länder men har inte riktigt slagit i Sverige (än?!). Servera med en glasskula, sylt eller vispad grädde.

5. Kanelbullebruschetta
4 personer, cirka 10 minuter

2 rejäla kanelbullar, torra
1 näve hallon
10 myntablad
2 msk mascarponeost
balsamico creme, hallon

Gör så här:
Skär kanelbullarna i skivor och rosta om de inte är tillräckligt torra. Bred på lite mascarpone och strö på delade hallon. Avsluta med lite hackad mynta och ringla över balsamico crème.

Recept: Kristin Johansson
Foto: Michael Krantz
Källa: Kokaihop.se

Om Bengans vill jag berätta.
Skivbutiken i Göteborg som plötsligt öppnade en filial i hörnet Bondegatan/Östgötagatan i Stockholm, i det område som har kommit att kallas Sofo, men som för alla, med anständighet och moral i behåll, är och förblir östra söder.
Jag trodde inte mina ögon då jag en trist morgon i december år 2011 drog upp rullgardinen i sovrummet och upptäckte det skamlösa göteborgska övertagandet av lokalen på andra sidan gatan som tidigare hade härbärgerat en sorglig resebyrå som aldrig tycktes ha några kunder.
Dessa klassiska stockholmskvarter, där Greta Garbo gick i småskolan, Slas rumlade runt och Maj Sjöwall ännu promenerar, var alltså på väg att annekteras av goa gubbar som alla heter Glenn och tycker det är läskigt att åka tunnelbana?
Jag slängde på mig kläderna och skyndade runt hörnet till Skånegatan och Pet Sounds, den enda skivbutiken värd namnet i huvudstaden. En skivbutik som av en italiensk tidning rankats som den sjätte bästa i världen och som Elvis Costello och Quentin Tarantino förärar besök då de är i stan.
Mannen i svart, Pet Sounds ägare Stefan ­Jacobsson, höjde handen då han såg mig ­komma in.
– Säg inget, jag vet, muttrade han.

Itunes, spotify och allt vad de tekniska nymodigheterna hette hade slagit hårt mot branschen och flera skivaffärer hade tvingats slå igen. Stefan hade klarat sig bra, men en konkurrent runt hörnet var det sista som behövdes. Allra minst en konkurrent från Sveriges största småstad.
Något nedslagna började vi spekulera i om nyetableringen kanske trots allt var bra, möjligen skulle nya kunder att söka sig till söder och på kuppen upptäcka Pet Sounds, och jag gick hem igen, något mindre tung i sinnet.
På vägen tog jag en bild på Bengans och la upp på Facebook med en bister kommentar om att butiken var till för töntar och att alla coola handlar skivor på Skånegatan.
Till min förvåning började det strömma in ­likes och försäkringar från höger och vänster om att folk minsann aldrig skulle sätta sin fot hos göteborgarna. Så jag fortsatte lite då och då att lägga upp gnäll på Fejan om butiken. Det blev en uppskattad följetong.
Att jag egentligen tyckte om att musiken strömmade ut över gatan och roades av att se ungdomar köa runt kvarteret då Håkan Hellström signerade skivor var oförenligt med min stockholmsimage och således någonting jag höll för mig själv.

Plötsligt, en dag tidigt i somras, hade ­butiken upphört. Utan förvarning. Borta var hyllmetrarna med skivor. Borta var musiken. Kvar fanns endast en lapp på ­dörren med den dystra rubriken ”Bengans Söder flyttar”.
Jag kände mig vemodig. Efter några dagar kom skräcken: Vad blir det för eländig verksamhet som tar över? Någon hade hört att vulgära Seven eleven visat intresse. Det knöt sig i magen.
Det blev än värre. En butikskedja – givetvis med säte i Göteborg – som saluför gräsliga barnkläder
i skrikiga färger hade ­flyttat in.
Invigningen var för några veckor sedan. Ballonger, skrattande barn på gatan, en ­total mardröm.
Bengans, kom tillbaka. Jag saknar dig.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Bor: Stockholm.
Ålder: 50 år.
Yrke: Nyhetskrönikör.
Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… oroar jag mig för att AIK inte vinner Allsvenskan.

2. Försöker jag lyssna på …
… något annat än Bob Dylan.
3. Drömmer jag om …
… löneförhöjning.

Det är föräldraskapets paradox: När barnen är små tycker vi det är tröstlöst jobbigt att de vägrar sova förbi femrycket, att de alltid vill bli burna och att de aldrig lämnar oss i fred (vem har inte blivit förföljd av en krypande bebis ända in på toaletten?).

Som päron till tonåringar pyr irritationen över att ungdomarna verkar kunna sova HUR LÄNGE SOM HELST, att det är stört omöjligt att lyfta dem från diverse olämpliga situationer, och att det krävs åtminstone en utlandsresa för att de EVENTUELLT ska kunna tänka sig att umgås med oss. …

Ja, jag överdriver. En smula. Men visst är det intressant hur hjälplösa små pyren plötsligt förvandlas till finniga varelser som, trots sin fåordighet, lyckas visa att pappas och mammas åsikter är hjälplöst mossiga och ”såååå pinsamma”?

Från att vi har varit deras idoler, förebilder och hjältar degraderas vi (över en natt känns det som) till mänskliga bankomater, som driver någon sorts gratis hotellverksamhet med all inclusive-bortskämda gäster. Dessa ”gäster” rumlar dessutom runt om nätterna, utsätter sig för onödiga risker och beter sig, ur vårt vuxenperspektiv sett, bra korkat.

Det vi föräldrar glömmer bort är att frigörelseprocessen är biologiskt betingad. Att våra ungars riskbenägenhet beror på att de, utan att tänka för mycket på konsekvenserna, ska lämna boet. Detta för att våga sig så långt bort från familjen som möjligt, i jakt på en genetiskt olik partner – allt för att minimera risken för inavel.

Så nästa gång du tycker att din tonåring beter sig bra korkat, tänk att hen gör det för mänskligheten.

Det var en smaksensation. Gräddat bröd toppad med tomatsås, ost, skinka och, så klart, ananas. Det var 1970-tal och vi satt i gillestugan i kedjehuset på Konvaljevägen och fredagsmyste. Jag minns inte vad som visades på tv:n, men min första pizza glömmer jag aldrig.

En extra pikant detalj är att den var hemlagad. Av min pappa. Han och en bunt manliga lärarkolleger träffades regelbundet i Östbergsskolans hemkunskapskök och gick en kurs i matlagandets ädla konst. Det var skolans hushållslärare, Ingrid Hemmingsson, som höll ordning på karlarna och lärde dem tillreda nymodigheter som chili con carne, coeur de filet provençale, lasagne, filet mignon black and white – och pizza. De rätter som pappa lärde sig, fick sedan vi i familjen njuta av under någon av helgens middagar.

Så här i efterhand är det lätt att bli lite full i skratt. Då tyckte vi att carbonara och capricciosa på restaurangmenyn var exotiskt och vågat, medan i dag slänger sig moderna kockar med termer som tamago, chalupa, tamarind och umami.

Kort sagt: Utvecklingen går framåt, men vill du kika i backspegeln, och göra en nostalgitripp, bläddrar du till sidorna 32–33 i veckans tidning, där Söndags Gunilla Granqvist har nördat ner sig i vår moderna mathistoria.

Om vi i stället spanar i kristallkulan, är min gissning att kökstrenderna blir lite som klädmodet: Allt funkar. I dag blir ingen designer utbuad på catwalken på grund av ”fel” kjollängd. Nej, alla stilar är inne under etiketten ”personligt och quirky”.

Så jag tror att den pågående slowfood-trenden med pulled pork och långkok på högrev är kvar för att stanna, men att raketosten också är redo för en revival.