68 000 000 000.
Sextioåtta miljarder.
Det är alltså inte antalet gånger ”Tomten” nämndes i december ­månad, i en normalstor svensk familj, utan summan som vi i Sverige satte sprätt på runt jul.
Ursäkta mig, men det är ju för fan helt sjukt.
Handelns utredningsinstitut gjorde den prognosen för ett tag sedan, hur man nu gör en ­sådan prognos: ”Nu ska vi se då…”?
Hur kunde det gå så långt? Hur kunde vi luras in i det här kommersiella dravlet? Ruljansen? Julen är ju ingen högtid längre, det är en affärsmodell, som bygger på att folk tror att man kan köpa sig lycka eller tillfredsställelse.
Genom att få eller, för all del, genom att ge bort någonting dyrt.
Det funkar inte.
Det är klart att vi ska ge varandra saker, ­skämma bort någon vi tycker väldigt mycket om, äta gott, klä en gran, umgås och spela Uno.
Men det måste väl finnas rimliga proportioner?

Jag kommer fortsätta att köpa julklappar, det är fantastiskt att se min dotters reaktion när hon förstår att julklapparna är till henne, hur hon öppnar och förhåller sig till innehållet.
Så länge jag kan minnas har min pappa önskat sig ”snälla barn” i julklapp. Ett underbetyg på mig, nåväl, men jag har tagit vid hans tradition. Jag har börjat önska mig snälla barn.
Och… jag erkänner, efter vissa påtryckningar kunde jag visst tänka mig en liten bit av svärmors gravade oxfilé också, den här julen. Den är fin på knäckebröd, med lite senap.
Men sedan fick det räcka.
Från och med i år tänker jag också erbjuda en alternativ högtid, någon vecka eller två, då och då. En slags ”festivus for the rest of us”. Den högtiden ska firas till äran av filosofen Epikuros. Han levde och verkade för 2200 år sedan, och han var helt rätt på det, redan då. Eftersom han inte ansågs vara lika stor som Platon, Sokrates och de andra stora filosoferna, finns väldigt få av hans skrifter sparade.
Epikuros levde i godan ro, han spenderade mycket tid i sin trädgård, och han funderade och kom fram till att vägen till ett lugnt och lyckligt liv handlar om att leva självförsörjande, omgiven av vänner och folk man tycker om.
Att det går att leva utan rädsla, oro och ångest, bara man är ledig lite mer, gör ­saker man trivs med, med människor man tycker mycket om.

Om man lär sig att leva i nuet, ­jobbar för att leva i stället för att leva för jobbet, och inte konsumerar så förbannat mycket så finner man njutning.
Fritt översatt på 2000-talska ­betyder det att för att bli lycklig bör du tagga ner lite, softa, det hjälper inte att instagramma ­bilder på din nya märkesskjorta eller tjäna en massa pengar.
Det är konstruerad lycka och den ger bara ångest, för du vill ha mer och mer, och du måste mäta dig hela tiden. Lycka och harmoni handlar om någonting helt annat.
Den finns inte på NK och ­dukas inte heller fram på julbordet. Den måste komma inifrån.
Nu tror ni säkert att jag har smuttat på resterna av julglöggen ­eller rökt morfars opium, och det kanske jag har, men faktum är att jag tror på mycket på det här, på delar av Epikuros lära. God fortsättning på året, och på livet.
Det ska jag försöka ha.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 35.
Familj: Fästmön Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Afton­bladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… lägga benen på ryggen, jag vet ju vem jag har att göra med.

2 Det äckligaste jag vet är …
… makrill i tomatsås.

3 Jag skrattar högt åt …
… årets julklapp. Vilket skämt.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… alla var lite mer solidariska.

5 Ord jag använder alldeles för ofta är …
… fan, satan och jävlar.

6 Jag rodnar när …
… jag får beröm, de få gånger det inträffar.