Vi står i duschen på gymmet, det är i mitten av ­januari och hon är pepparkaksbrun över hela kroppen, så när jag frågar om hon nyss varit utomlands, vet jag redan svaret:

– Nej, men jag gillar inte att vara blek, så jag brukar sola i ­solarium.

Ska jag lägga mig i hennes framtida hälsa eller inte? Hon är max 22 år, vacker som en sommaräng, med perfekt hy och långt, blont ”Timotej”-hår. Själva sinnebilden för ungdomlig fräschör. Så jag tar sats och säger, trots att jag vet hur besserwissrigt kärringaktig jag kommer att uppfattas:

– Nu låter jag lite som Krösamaja, men jag känner att jag måste visa dig, säger jag och vänder mig om så att hon ser min rygg – och mitt sju centimeter långa, extremfula ärr. Det som vittnar om att jag är en av de som har drabbats av den cancerform som ökar mest i Sverige: Malignt melanom.

Den som är så lömsk och som man drar på sig oftast före 20-årsåldern, men som inte ger sig till känna förrän en sisådär 30 år senare.

– Oj, säger Timotej och undrar vad som hänt.

– Hudcancer, svarar jag, eftersom jag vet att c-ordet har ­bättre skrämseleffekt än det som börjar med m.

Jag förklarar att jag inte ens pressat så värst ofta i ­solarium under mitt liv och att jag har haft tur, eftersom min man tjatade mig till läkare innan fläcken hunnit växa sig för djupt och sprida sig till lymfan.

Jeanette Kanka hade inte samma flax. För drygt tre år sedan blev hon uppmanad av sin chef att ­kolla upp ett märke på benet. Den ­visade sig vara elakartad och Jeanette tvingades att operera bort sina lymfkörtlar. På sidorna 14–19 berättar hon att hon, trots en del komplikationer, ­ändå känner sig lyckligt lottad.

 – Hade jag inte lyssnat på min chef den där dagen, hade jag kanske inte suttit här i dag.

Tidig upptäckt är det absolut ­viktigaste för att man ska bli frisk, så om din chef, kollega, vän eller partner upptäcker en skum hudförändring, boka tid. Direkt.

Och till Timotej och alla ni andra: Använd solskydd och skippa solariet.

Blek är det nya bruna.