Det är en tidig semestermorgon i juli och efter närmare en månads vila från tuffare puls- och muskelträning, ska jag köra en timmes PT-pass, signerat Erika Nordenström-Benninghoff från Ikko fitness i Östersund. Det är bara jag och min kompis Fia Gulliksson som har dykt upp. Vi kommer med andra ord ha fullt fokus från Erika.

Vilket ju är bra.

Och samtidigt lite oroande.

För jag känner Fia. Hon är en tävlingsmänniska. Och jag är nog mer vinstsugen än jag begriper. Så även om vi båda går in helt prestigelöst under den första delen av passet, är vi råtaggade när vi ska avsluta med tre snabba backintervaller.

Fia vinner de två första. Men när det är dags för den tredje och sista, tänker jag: ”Nu jävlar”, och spurtar i väg. Efter tre steg smäller det till. Det känns som om det sprättande gruset gett mig ett stenskott mitt på vänstra vaden och jag hinner fundera att det där blir nog ett rejält blåmärke, men har inte en tanke på att stanna.

Men det måste jag. För mitt i fjärde steget tar det totalstopp och jag inser att något gått sönder. Mer eller mindre mycket. I värsta fall en akut hälseneruptur (AHR), något som vore typiskt för både min ålder och aktiviteten i sig. En snabb googling resulterar i: ”AHR är tydligt kopplat till idrottsutövande på motionsnivå. I typfallet drabbas den som nyligen påbörjat eller återupptagit sitt motionsidrottande”.

Läkaren på vårdcentralen konstaterar tack och lov bara en rejäl muskelbristning, spänner ögonen i mig och tycker att jag ska tagga ner en smula:

– Du är inte 25 längre, säger han och får mig att lova att lägga min kom i gång igen-ambition på is ett tag.

Han ordinerar vila och två Naproxen per dag i tio dagar, vilket i min värld suger. Men. Det hade självklart kunnat vara värre.

Mycket värre.

Jag läser om Christina Pettersson, 41, och skäms plötsligt över min självömkan. För ett år sedan tvingades hon amputera både armar och ben efter en blodförgiftning. Trots sitt handikapp konstaterar hon att det viktigaste är att få leva.

– Inget pris kan väl vara för högt för att få finnas till? säger hon.

Respekt, säger jag och lovar Christina att aldrig ta mina ben, fötter, armar eller händer för givna en enda gång till. Jag ska vara rädd om varenda kroppsdel.

Särskilt i backintervaller.

Det är lördag kväll, vi är på inflyttningsmiddag hos goda vänner när min mobil ringer. Displayen visar att det är vår 17-åring, Joel, som är i Köpenhamn över sommarlovets allra första helg med sin bästis, Johannes.

Hittills har han svarat, mycket kortfattat, ”ja” och ”nej” på mina mamma-sms, som jag skickat med metodisk regelbundenhet för att stämma av att grabbarna fortfarande lever. Så när telefonen nu trudeluttar med Joels signal är min första känsla ren och skär skräck. Att han över huvud taget hör av sig är illa nog. Att det är ett riktigt samtal kan bara betyda att han är på sjukhus, eller har slut på cash.

Möjligen både och.

Därför svarar jag, något abrupt:

– Hej älskling. VARFÖR RINGER DU?!

– Ja … eh … Jag ville bara checka in, liksom, svarar han med en lätt besviken ton.

Jag skäms lite, men är så van att han, som de flesta andra i samma ålder, hellre använder emojis än talat språk vid telefonikommunikation, så har förväntat mig total verbalskugga under den fyra dagar långa Danmarkstrippen.

– Det är ju … jättetrevligt av dig, svarar jag och försöker mildra mitt första utbrott genom att fråga hur de har det.

– Jättebra, vi har cyklat hela dagen och varit på loppis.

Nu är jag imponerad. Killarna har turistat. På vuxenvis. Kanske stämmer det där som många säger, att ungdomar faktiskt blir något så när ansvarstagande när 18-årsdagen annalkas? Joel fyller i september och det känns som att det har hänt en massa på mognadsfronten bara under våren.

Ändå kan jag inte låta bli att skicka med en förmaning om att han ska hålla koll på pengarna. Både vad gäller ficktjuvar och budget.

– Kom ihåg att ni inte kommer hem förrän sent på måndag kväll. Stålarna ska räcka i två dygn till.

Han svarar och jag hör hur han ler:

– Morsan, det är lugnt.

På måndag eftermiddag hör han av sig. Kontanterna är slut, så kan jag swisha ”nån liten peng för vatten och kanske nåt mindre att äta”?

Hur han kommunicerar detta?

Via sms.

Så klart.

Det är sommar och vi stadsbor förvandlas åter till naturromantiska badjävlar.

Vi packar in ungar, ekologiskt rosévin och designade badbrallor i proppfulla stadsjeepar och beger oss i tiotusental till våra hyrda, ärvda, lånade eller köpta torp.

Sakta kryper köerna ut från stan.

Få ägnar trafiken i mötande riktning en tanke när vi rullar ut till den landsbygd vi alltför sällan ser under resten av året.

Där väntar några veckors avkoppling bland ko­skit, skördetröskor och sädesfält.

Äntligen ska man få pusta ut och följa sin egen klocka.

Under några korta veckor ska barnen få chansen att uppleva vår undersköna natur och knyta an till den levande landsbygd vi själva upplevde som barn.

Det är åtminstone tanken.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Instängd i stugan i hällregnet har man inte en chans att fly undan Nerfpistoler, Avicii, tjafs och tjat. Det är trångt och primitivt och myggigt och långsamt och vidbränt på grillen och det stinker skit på utedasset och inget bredband och fy fan vad man längtar tillbaka till stan redan efter ett par ­dagar.

Kanske är det då man tar på sig regnkläderna för att visa barnen det där magiskt levande kulturlandskapet som man själv upplevde i sin egen alltmer avlägsna barndom. Ni vet, de snälla kossorna i hagen. De fyra sädesslagen. Peka och förklara skillnaden mellan harv och skördetröska. Typ.

Om inte förr så lär man då upptäcka att landsbygden inte längre är vad den var. Tvärtom.

I all tysthet pågår en av de mest omfattande strukturomvandlingarna som landet upplevt:

Jordbruksdöden.

Ty dagens lantbrukare slåss på en världsmarknad där det enda konkurrensmedlet är priset. Och i den konkurrensen står sig det hårt reglerade svenska jordbruket rätt slätt. Som med det mesta i den globaliserade ekonomin är det de minsta ­aktörerna som dukar under först.

De senaste decennierna har tusentals smågårdar runt om i landet köpts upp av mer penningstarka grannar.

Resultatet: Lantbruken har blivit färre – men tio­faldigt större.

På 25 år har nio av tio jordbruk försvunnit.

Samtidigt: Mellan 1981 och 2010 ökade antalet jordbruk på över hundra hektar, alltså en kvadratkilometer odlingsmark, med 97 procent.

Den jordbruksmark som inte köpts upp har helt enkelt övergivits. Glöm allt det där med öppna landskap. Nu är det sly och snårig granskog som regerar på den bördiga mark våra förfäder bröt ryggen av sig för att röja.

De senaste 50 åren har den odlade åkermarken minskat stadigt i hela landet. I övre Norrland har den minskat med hela 37 procent, enligt Jordbruksverkets officiella statistik.

De lantbrukare som finns kvar tvingas specialisera sig. En enda gröda får dominera hela landskap. Man behöver inte längre kunna se skillnad på korn, vete, råg och havre. Glöm mångfald, på åkern lönar det sig inte längre.

Och i en tid när 60 procent av köttet ­importeras har djurhållning blivit en ­förlustaffär för de flesta jordbrukare.

För att inte tala om mjölkproduktion.

På 30 år har åtta av tio mjölkbönder försvunnit. På samma tid har antalet svenska mjölkkor halverats.

Den här förändringen går hisnande snabbt. I snitt avvecklas ett jordbruk någonstans i Sverige varje dag.

Fatta: Varje dag beslutar sig en jordbrukare för att det inte längre lönar sig att harva där i åkern. De ger upp, säljer gården de ärvde och tar sitt pick och pack och flyttar.

Vem vet. Kanske möter du några av dem när du köar ut mot semesteridyllen i sommar.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 48.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

3 x tankar i mitt huvud
1 Jag hoppas att …
… det fortfarande finns någorlunda levande landsbygd när ungarna når myndig ålder.

2 Det skulle aldrig hända att jag …
… själv började odla växter. Mina odlingsförsök har utan undantag slutat med fiasko.

3 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… en köttbit och ett glas rödvin. Men risken är tyvärr stor att vi får hålla tillgodo med insekter istället.

Nio års passion.

Sedan stod det klart – åtminstone för mig – att vi hade nått vägs ände. Orsaken: En ny, dansk kärlek.

Så jag gjorde som i dåliga filmer, jag gjorde slut med ett mejl. Ett smärtfritt snitt, över på tio sekunder.

Reaktionen kom med vändande mejl. Mitt slut hade tagits emot med sorg. Kunde jag tänka mig att tänka om? Om belöningen bestod i ett nytt prenumerationserbjudande med fjärde numret gratis?

Jag klickade i nej-rutan.

Efter nästan ett decennium med landets bästa inredningstidning i min brevlåda har jag bestämt­ mig för att slut är slut.

Om man leker med den befängda tanken att allt har en mening så tog meningen med att masskonsumera inredningsmagasin tvärt slut en regnig eftermiddag i slutet av maj.

Efter några timmars vånda och dividerande med än försäljaren, än maken så lämnade jag över mitt Visa-kort och fick i gengäld fyra danska stolar som jag alltid drömt om. I alla fall i fem år.

Med dem slog inte bara ekonomin i botten utan också behovet av ständig jakt efter ny inspiration.

Ja, ja, fast det är löjligt att här påtala att det enda som räknas är tak över huvudet och mat på bordet. Det vet vi ju alla – det och att barnen är friska.

Men sedan skiljer sig preferenserna i ärlighetens namn åt. Någon går på krogen varje helg, byter bil varje år, firar jul i en svenskkoloni i Thailand, fyller garderoben med vin, skåpen med smink eller megamatvagnar med snacks varje fredag.

Det är ett fritt land och jag är trött på de som hånflinar åt kärleken till hemmet.

Jag älskar verkligen mitt hem. Längtar varje dag hem till den mörkgreigea hallen med kalkstensgolv från 1930-talet, till det vilsamma vardagsrummet med utsikt över fjärden och dotters havsgröna rum med otaliga gosedjur. Till tv-rummet med den turkiska trasmattan, badrummet i natursten som gör att det känns som att duscha utomhus, till vårt sovrum med ljusblåa väggar – och till köket.

Sedan de fyra danskarna med flätade sitsar flyttade in runt köksbordet är jag färdig.

Förmätet eller inte. Mitt hem är mitt hem och för mig nu perfekt.

Äntligen slipper jag köpa högar av franska, ­belgiska och danska magasin à hundra spänn på varenda flygplats jag besöker, och stapla inredningsböcker om venetianska palats och modernism i Los Angeles. Äntligen slipper jag ångestbläddra förbi korsikanska strandvillor med såpade sideboards som tar upp pinjeträdens magi, och den ena fulländade danska lägenheten i Köpenhamn efter den andra. Inte heller behöver jag plågas av att inte äga ett ombyggt stall i Toscana eller det moder­niserade byhuset insprängt i bergen ovanför Nice.­

Jag bor redan på den bästa av alla platser. Säkert du också!

I ett land som åtminstone är bland de sista ut i det nationalistiska haveriet, ett land med relativt balanserad ekonomi och alla förutsättningar att förbli civiliserat.

Omgiven av dem jag älskar, och nu även köksstolarna i mitt liv.

Skulle jag mot förmodan komma på andra tankar finns en hel vind full med makens gamla klenoder.

Nej, det enda som väntar fram­över är välkomna besparingar på tidningsutgifter – och naturligtvis de hånfulla kommentarerna. Om att det bara kommer att ta en vecka tills jag hittar ett nytt inredningsprojekt.

Den som hånar får se. Själv sitter jag bekvämt där jag sitter i mitt kök och tittar­ ut över ett hav av utslagna syrener som växlat över till sommargrönska.

Eller som stolarna skulle uttrycka det: ­Glædelig sommer!

5 tankar i mitt huvud

När jag är sjuk vill jag … bli frisk och få panerade zucchinis.

Jag dansar om … någon bjuder upp och musiken är à la vinyl. 

Det skulle aldrig hända att jag … blev imponerad av någon på grund av social eller ekonomisk status.

Jag önskar att jag hade skrivit… färdigt det jag skriver på.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … en middag på en restaurang med fånigt rullband så att livet aldrig tog slut. Alternativt panerade zucchinis.

Jaha. Jaså. Det är så här det känns att vara­ gammal.

Ålderdomen är inget man riktigt inser själv, den smyger sig på som en mardröm om morgonen. Ålderdomen, till skillnad från mardröm­men, har inget lyckligt slut och kan bara­ förnekas ett visst antal gånger tills man måste inse att ja, de som är 20 år i dag har helt andra intressen än du även om du känner dig ­likadan som när du var 20 eller åtminstone 25.

Troligtvis är vi ungefär som när vi var 25.

Det är just det som är ålderdom.

25 är bara ungt om man faktiskt är 25. Är vi 43 ­eller 60 och lyssnar på våra Oasis-, Kent- och ­Madonna-skivor och tycker att Nicole Kidman, Julia Roberts, Mel Gibson och Brad Pitt är riktigt heta filmstjärnor så är vi 25. Men bara i vår egen värld.

Du behöver använda Kik, Instagram, Snap­chat och Tinder och inte bara lyssna på Avicii utan också tycka att Avicii är bra för att ens ­påminna om en 25-åring. Du behöver tycka om Game of thrones och True blood. Du behöver veta vad Kenza, Kissie och Zara Larsson faktiskt bloggar om, inte bara känna till deras namn.

Eller kanske beskriver jag 15-åringar nu. 15 eller 25 – vad är skillnaden? Inte vet jag. Jag är gammal. Jag inser det nu.

Min ålderdom stod klart för mig när jag an­lade ett litet trädgårdsland.

Det har hänt tidigare att jag grävt ner en dragonplanta. Jag har köpt matjord och gödsel. Jag har läst instruktioner om hur man bäst sår en gräsmatta. Jag har googlat hur man odlar vitlök. Jag har vattnat zucchini. Jag har hjälpt till.

Det här var annorlunda.

Jag tyckte om det. Jag njöt.

Jag hade skaffat ett projekt. Jag hade köpt två tomat­plantor på ett ställe, en annan planta på ett ­annat ställe och så hade jag två plantor till som jag stulit från svärmor som jag nu grävde ner i marken och jag älskade situationen. Det var spännande.

Spännande? Att försöka odla tomater! What?

Jag släppte spaden, andades djupt och tänkte: Jaha ja. Jaså. Det är så här det känns att vara gammal. Sakta, i stort sett utan att jag märkt det, har mitt liv förskjutits hit. Till en helt orimlig plats.

Det kan inträffa hos en 25-åring också – man kan bli gammal när som helst och vill du vara gammal länge bör du bli gammal i god tid, som Cicero uttryckte saken – men det hade inte kunnat hända mig. När jag var 25 var en rockfestival spännande. SMS-roulette på en efterfest var spännande. Att vara olyckligt kär var spännande. En bilresa från New Orleans till San Francisco var spännande.

Nu är tomatplantor spännande.

Tomatplantor.

Fantastiskt som det kan bli.

Eftersom jag inte vet om jag ska skratta­ eller gråta – å ena sidan är det ­väldigt behagligt att något så ospännande plötsligt är spännande, å andra sidan känner jag mig som 75 år – så går jag inte ”all in” i tomatplantorna, inte än, inte detta år. Jag minns inte vilka sorter jag köpte. Jag vet inte vilka som ska ”tjuvas” och vilka som inte bör tjuvas. Jag tänker inte glasa in dem, inte ­använda fiberduk – inte köpa­ en tomatodlingsbok.

Jag planterade dem, stagade upp dem och nu rensar jag ogräs och ser till att de ständigt är fuktiga och hoppas på sol. Det får räcka. Det är ingen tävling. Målet är ingenting, vägen är allt. Det inser man som gammal. Jag andas och njuter av att njuta av något jag aldrig trodde att jag skulle njuta av.

Och alltför mycket spänning är inte bra för blodtrycket, inte vid min ålder.

Det är en förmiddag som jag aldrig kommer att glömma. Jag sitter i baksätet på vår Volvo 240 på väg från Frösön till frissan i Östersund.

Som vanligt leker jag min ordlek, en sorts analog Wordfeud (det är 1970-tal, trots allt) med hjälp av framförvarande bils registreringsnummer. Utmaningen är att bilda så många ord på tre bokstäver som jag hinner under tiden det tar att köra över bron till ”stan”.

Det är bara ett problem. Jag ser inte. Det flimrar för ögonen, som när man blir tillfälligt bländad. Väl på damfriseringen tilltar besväret. I spegeln ser jag bara en ansiktshalva ­
i taget och när mamma hämtar mig, har jag dessutom tappat talförmågan. Jag vet vad jag vill säga, men ur munnen kommer bara bludder.

Trots att vi har migrän i släkten – pappa, farfar och min faster är svårt drabbade – fattar inte mina föräldrar att jag som 11-åring får mitt livs första anfall där och då. Först när flimret upphör, huvudvärken slår till och jag kräks av smärtan, blir det uppenbart.

Fram tills jag var drygt 20 år fick jag migrän så fort jag slarvade med sömnen. Sedan tunnades anfallen successivt ut med stigande åldern och under de senaste två-tre decennierna har den riktigt vidriga huvudvärken hemsökt mig max tio gånger. I dag händer det att jag får ögonflimret, men kan hejda den blixtrande pinan genom att dra i mig ett par Treo.

Jag är alltså lyckligt lottad. För jag har vänner som lider av mer eller mindre kronisk migrän och blir sängliggande, i ljud- och ljusisolerade rum, dagar i sträck. Hur de pallar övergår mitt förstånd. Själv får jag vrickade fantasier om att sticka vassa förskärare i skallen, när eländet slår till, eftersom den smärtan känns mer hanterbar än plågan som framkallar både syn- och talbortfall.

Även Kristina Alström, 54, har blivit botad. Sedan barnsben hade hon ­hamnat i det handikappande tillståndet flera gånger i månaden, men när hon la om kosten, blev hon frisk.

Är du också migräniker? Läs hennes tips på sidorna 26–29 och om de inte hjälper kan du alltid testa mitt Treo-trick.

Jag sitter på ett kafé och jobbar. Storstadsklyschigt, jag vet. Dagens lunch är en morotssoppa, den härliga, pratsjuke mannen i kassan bedyrar att den är alldeles utsökt. Jag vet inte jag. Inte är det någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft, men jag tar den här stunden och koncentrerar mig på att äta i lugn och ro, utan dator.

Försöker koncentrera mig i alla fall.

Vid bordet intill sitter en tjej, kanske 20-­­någonting, och pratar högt.

Jag vill egentligen inte lyssna men det är svårt.

Hon pratar med sin pappa. Går på om sitt liv. Om sin praktikplats, om löneförhandlingen inför hennes sommarjobb, om kompisars jobb, sin pojkväns jobb och om lägenheter. Hon vill gärna­ köpa en egen lägenhet och hon vill att han ska hjälpa med kontantinsatsen. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd. Mörk kavaj. Håret är kammat bakåt. För en stund blir det tyst. Han börjar trevande leta efter orden. Han pratar lågmält.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Musiken från högtalarna är som tonsatta till stämningen.

Han ska till sjukhuset. Han mår inte bra. Han har inte gjort det på ett tag. Inte det senaste året, egentligen. Läkarna har hittat felet. En tumör. Cancer. Nu ska den opereras bort. I morgon.

Han tittar ner i bordet.

Dotterns röst är upprörd.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han skakar bara på huvudet.

Han ville ju inte oroa någon.

Jag har hört tillräckligt. Rotar fram mina hör­lurar ur väskan och fipplar fram en låt som kan dränka samtalet bredvid mig. Berörd av det jag nyss fått höra. Det som egentligen inte har ­någonting med mitt liv att göra.

Samma vecka får jag ett sms av en person jag älskar. Hans pappa har opererats akut och nu ­ligger han på intensiven. Han vakar vid sjuk­hus­sängen varje dag. En respirator håller i gång ­pappans andning. Slangar, skärmar och nålar. Sjukhuspersonalen kan inte lova eller förutse ­någonting. En timme i ­taget, säger de.

Jag åker för att hålla honom sällskap och frågar­ en kväll om han har sagt allting som han behöver säga.

– Jag vet inte. Jag tror det.

Vad ska han egentligen svara? När har man sagt allt?

Han smeker varsamt sin pappas hår och ­viskar.

– Jag finns här.

Ibland får vi påminnelser om vad det är vi är mitt uppe i. Livet. Hur det oftast bara ­pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Jobb, pengar, planer, ­renoveringar, semestrar. Nästan som förblindade vandrar vi runt med ­våra vardagliga ­bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så ­viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte­ det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är kärlek. Våra relationer. De vi ­älskar. Att leva så kärleksfullt som möjligt.

För när allting ställs på sin spets kommer kärlek alltid ­före allting annat.