Det är en förmiddag som jag aldrig kommer att glömma. Jag sitter i baksätet på vår Volvo 240 på väg från Frösön till frissan i Östersund.

Som vanligt leker jag min ordlek, en sorts analog Wordfeud (det är 1970-tal, trots allt) med hjälp av framförvarande bils registreringsnummer. Utmaningen är att bilda så många ord på tre bokstäver som jag hinner under tiden det tar att köra över bron till ”stan”.

Det är bara ett problem. Jag ser inte. Det flimrar för ögonen, som när man blir tillfälligt bländad. Väl på damfriseringen tilltar besväret. I spegeln ser jag bara en ansiktshalva ­
i taget och när mamma hämtar mig, har jag dessutom tappat talförmågan. Jag vet vad jag vill säga, men ur munnen kommer bara bludder.

Trots att vi har migrän i släkten – pappa, farfar och min faster är svårt drabbade – fattar inte mina föräldrar att jag som 11-åring får mitt livs första anfall där och då. Först när flimret upphör, huvudvärken slår till och jag kräks av smärtan, blir det uppenbart.

Fram tills jag var drygt 20 år fick jag migrän så fort jag slarvade med sömnen. Sedan tunnades anfallen successivt ut med stigande åldern och under de senaste två-tre decennierna har den riktigt vidriga huvudvärken hemsökt mig max tio gånger. I dag händer det att jag får ögonflimret, men kan hejda den blixtrande pinan genom att dra i mig ett par Treo.

Jag är alltså lyckligt lottad. För jag har vänner som lider av mer eller mindre kronisk migrän och blir sängliggande, i ljud- och ljusisolerade rum, dagar i sträck. Hur de pallar övergår mitt förstånd. Själv får jag vrickade fantasier om att sticka vassa förskärare i skallen, när eländet slår till, eftersom den smärtan känns mer hanterbar än plågan som framkallar både syn- och talbortfall.

Även Kristina Alström, 54, har blivit botad. Sedan barnsben hade hon ­hamnat i det handikappande tillståndet flera gånger i månaden, men när hon la om kosten, blev hon frisk.

Är du också migräniker? Läs hennes tips på sidorna 26–29 och om de inte hjälper kan du alltid testa mitt Treo-trick.