När jag växte upp förknippade jag den här tiden på året främst med två fenomen: Skolstart och vinbärsplock.

Båda ungefär lika lockande.

Att plugget drog i gång, var väl i och för sig lite halvspännande. De melankoliska känslorna över att sommarlovet var slut, övergick rätt raskt i glädjepirr när jag fick syn på mina bästisar Anna-Karin, Åsa och Sofie. Vi var lyckligtvis helt befriade från skolgårdsångest, för tillsammans bildade vi en crazy kvartett, som sket i vad alla andra tyckte och gick vår egen väg, trygga i vår fyrsamhet.

Vad gäller vinbärsplockandet, däremot, fanns det ingen som helst förmildring. På vår tomt växte ett gäng jättestora buskar som dignade av bär och eftersom mamma och pappa var rekorderliga ”fylla förråden”-föräldrar fick inga förgås.

Alltså hade jag och mina syskon fått ett beting som gick ut på att buskarna skulle renrakas innan vinbären käkades upp av trastarna. Det innebar att vi, varje dag efter skolan, lommade hemåt för att plocka de där rackarns bären. Således tillbringades rätt många timmar i trädgården, vilket var tråkigare än trist, (vi hade ju varken walkmans, mp3-spelare eller smartphones på den tiden, det här var 1970-talet), oftast blött (Jämtland) och alltid kallt (Jämtland – igen).

Att skörden förädlades till gudagod marmelad, sylt och saft, var inget vi imponerades av. På den tiden var det ingen som skröt om att matkällaren var fylld av torkade kantareller, syltade päron och fruktmos. Nej, den som ville få ”likes” (IRL, förstås – inte ens internet var ju uppfunnet) bjöd hem polarna på sodastream-partaj.

I dag tänker jag så klart annorlunda. I dag skulle jag göra rätt mycket för att ha nog med tid och buskar för att få ihop några burkar med hemgjord sylt. Om mina barn skulle få betinget att raka rent bland plommon, äpplen och vinbär?

Inte en chans. Det nöjet skulle jag behålla helt och hållet för mig själv.