Om jag ska vara helt ärlig så är jag ganska värdelös på det mesta. Det mesta praktiska alltså.

Jag får höjd puls bara jag ser en borrmaskin, och tanken på att sätta upp en hylla gör att jag vill fly landet. Det är horribelt.

Tro inte att jag inte har försökt! Jag har borrat, skruvat, spikat och slipat! Resultatet blir ofta… väldigt, väldigt dåligt. En gång skulle jag sätta upp en String-bokhylla, ett projekt som slutade med att jag fick spackla och måla om hela ­väggen. Givetvis blev spacklingen ojämn och jag råkade få färg på en dörr som verkligen inte ­behövde få några stänk blått på sig.

Att vara ”händig” är så att säga inte riktigt min grej.

Vilket egentligen är ganska konstigt, för jag växte upp i ett hem där det mekades och fixades och donades nästan hela tiden. Jag var förvisso helt ointresserad av sånt och föredrog att stänga dörren och läsa fantasy-romaner, men någonting borde jag väl ha snappat upp? I förbifarten, liksom?

Men nej, mina föräldrar lyckades inte lära mig särskilt mycket alls, och jag verkar inte vara den ende. När jag ser mig om i min bekantskapskrets, bland bekanta och kollegor, så verkar ­denna praktiska inkompetens vara normen bland människor födda, säg, efter 1975. Oavsett kön och härkomst så sitter tummen ofta mitt i handen.

Hur kan det komma sig? Tog alla 40-talist­föräldrar ett kollektivt beslut att strunta i att lära sina barn hur man lagar en läckande tvätt­maskin,­ byter däck på en bil, lägger upp ett par byxor eller skarvar en lampsladd? Det känns nämligen inte som att samma kunskapstapp skedde mellan 40-talisterna och deras föräldrageneration – där tycks väldigt mycket ­använd­-
bar kunskap förmedlats vidare.

En förklaring skulle kunna vara att den här typen av kunskap förlorade sin status i och med den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talets andra hälft. Varför bemöda sig med att lära ungen fålla gardiner, det kan ju personalen i butiken fixa.  Nej, då är det bättre att hen lär sig programmera videobandspelaren. För det kommer vara viktigt i framtiden!

Ett sorgligare alternativ, ett som jag tror stämmer mycket i mitt fall, är att svenskar är väldigt dåliga på att umgås mellan generationerna. Jag kan inte påstå att jag umgicks särskilt mycket med mina föräldrar, jag hängde mest ensam i mitt rum eller med kompisar, så hur ska jag då ha kunnat snappa upp deras färdigheter? Det enda jag lärde mig av farsan var ett gäng ­skrönor från hans uppväxt i Ö-vik, samt att det bara är idioter som har solglasögon ­inomhus. Och av morsan? Jag vet ärligt talat inte. Kanske att rutigt och ­randigt inte matchar?

Nog för att det är trist att jag aldrig fattade hur man bygger ett uthus eller vad det må vara, men den kunskap jag saknar mest är kunskapen om mina föräldrar. Vilka de var. Vad de drevs av. Jag var för upptagen med annat för att lära känna dem ordentligt – lära känna dem som människor, vänner – och nu är det för sent.

Allt jag har kvar är minnen, anekdoter, några foton och en total oförmåga att borra upp en hylla.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Fästmö, ­syster, styvkatt.
Bor: Telefonplan i södra Stockholm.
Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

5x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag …
… spöka för prinsessan Estelle, eftersom spöken hör hemma i slott. PS: Jag är ett snällt spöke.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ställa ifrån mig min resväska.

3 Jag blir rädd när …
… jag tänker på klimathotet. Vi är rökta.

4 Vill du få mig på fall …
… bjuder du mig på ost.

5 Jag reser ingenstans …
 …utan en bok.