”Det finns inget snällt sätt att säga­ det här. Du har bröstcancer”.

Det var så han sa, doktorn.

Sedan dess kommer det alltid att finns ett före och ett efter dagen när tideräkningen började om.

Likt 20 kvinnor i Sverige varje dag hade jag drabbats av den hormondjävul som hotar våra liv och våra möjligheter att fortsätta att älska, skratta, gråta, vara. En pistolman förklädd till cancer, kräfta, tumörer, svulster.

Min kropp och mitt bröst hade tagits i besittning. Det hade hänt, det där som bara händer andra.

I tanken har jag ofta återvänt till just det där ögonblicket. Den snurrande chocken när jag såg doktorns läppar röra sig, men utan att jag kunde uppfatta ett enda ord.

Det enda jag hörde var det han inte sa, att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Där och då kändes det som att jag hade fått en dödsdom.

De första veckorna förflöt i ett töcken som jag  i dag bara minns som gråt, ilska och förtvivlan. Kampen handlade om att hålla ihop och att inse att makten över mitt liv plötsligt inte låg ­bara hos mig. Men också om att våga vara svag, att försöka få en femåring och en elvaåring att förstå, att tillsammans med min man planera för ett familjeliv där jag kanske inte skulle få vara med.

Vad som blev vändningen minns jag inte längre. Det känns som att jag en dag bara reste mig upp, borstade av knäna och bestämde mig för att bli ­onkologens bästa patient.

Jag skulle bita ihop, jag skulle stå ut, jag skulle bli frisk.

Veckor gick där jag fick sitta i trappan på ­vägen ut för att försöka häva kväljningarna efter behandlingar, där jag nattetid plöjde Vita huset-dvd:er för att de onda tankarna inte skulle hinna i kapp eller där jag tvingades se mitt långa hår virvla bort i vinden av en öppen bilruta.

Veckorna blev till månader och en dag var ­behandlingarna över. Jag var fri.

Sedan dess har jag passerat en rad mil­stolpar. Oron inför varje återbesök. Äckel­känslorna och ­illamåendet som lukterna i väntrummet framkallar. Och så lättnaden, manifesterad med jubel efter två år och skumpa efter fem.

Hittills har tiden tickat åt mitt håll – veckor, ­månader och år. Tick, tack, tick, tack, tick, tack.

Så här långt verkar jag ha dragit en vinstlott i  bröstcancerns tombolatrumma. Alla mina ­medsystrar som får samma besked har inte den turen.

Var nionde älskad mamma, syster ­eller dotter drabbas någon gång i livet av sjukdomen, som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Trots att statistiken i dag talar till de drabbades fördel är det fortfarande alltför många, ungefär 1 500 kvinnor varje år, som förlorar kampen.

För att finansiera fortsatt forskning samt påverka och sprida kunskap om bröstcancer arrangerar Cancerfonden sin Rosa ­Bandet-kampanj varje höst, i oktober. I fjol samlade man in drygt 88 miljoner kronor till ändamålet.

Det är om oss och våra nära det handlar, om liven bakom statistiken. Om dig, mig, våra söner och döttrar, partners, föräldrar och vänner.

Om våra möjligheter att få fortsätta att leva.

Jag har fyllt sju år nu.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist, 48.
Yrke: Politikreporter på Aftonbladet.
Familj: Maken Anders och sönerna Willy och Edward.
Bostad: Bostadsrätt i Högdalen.

5xtankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… inte alls vara det.

2  Jag dansar om …
… ingen ser, om det kommer en bra låt, om det … ja ni fattar, jag gillar att dansa.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… står kvar i en lång kö.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Så fick vi slut på alla krig för att …alla barn skulle få leva i trygghet.

5  Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… mammas palt, att jag får ont i magen av vetemjöl skulle ju inte ha så stor betydelse i den stunden.