Hundra kilo är respekt.

Men det är inget du vill släpa på upp till toppen av Kebnekaise.

I höstas sa min vänstra ljumske ifrån. Jag har haft problem med den sedan en konferens med Sportbladet för tio år sedan, där jag hoppade tresteg för första gången. Det ­kändes som att ljumsken, ja hela höften, slets loss från fästet.

Det blev inte bättre av att jag åkte Vasaloppet 2011.

Sedan snart ett år tillbaka spelar jag därför ­inte fotboll längre vilket jag då hade gjort i ­nästan 35 år. I alla divisioner, förutom den ­högsta och lägsta, sjuan och Allsvenskan.

Det blir ett ganska osentimentalt avslut på ”karriären” när man befinner sig i division sex, inte mer med det.

Men det fick den olyckliga konsekvensen att jag har fått allt svårare att motivera mig till att motionera över huvud taget.

I våras ställde jag mig på vågen, en digital ­variant. Den blinkade till på 80-nånting, för att sedan – swish – susa upp till 101,9!

Hundra pannor, lite drygt.

Det går att se som en milstolpe: Vasaloppet, VM i Brasilien och att väga tresiffrigt – det är ­saker man bör ha gjort. I höst ska jag bestiga Kebnekaise ihop med mina systrar Alexandra och Josefine, så även om hundra kilo är respekt måste lite barlast bort till dess.

I hela mitt liv har jag vägt för mycket, oavsett hur lite jag vägt.

Som ung fotbollstalang i Jonsereds IF bröt jag fotleden under en snowboardresa i Italien. Hemflugen med SOS International från Milano till Östra sjukhuset i Göteborg för operation ­informerade jag min tränare – Kim Källströms pappa Mikael – vad som hänt.

– Be att de gör en fettsugning när du ändå är nedsövd, muttrade Källström senior som själv aldrig haft ett gram fett på kroppen.

Då vägde jag 70 kilo.

Något år senare var jag tillbaka på planen, och värmde upp framför Gais-klacken på Gamla ­Ullevi inför en viktig match:

– Räckte inte pengarna från Torbjörn Nilsson till en fettsugning? tjoade en lätt påstruken ­supporter.

Då vägde jag 75 kilo.

Ytterligare något år senare hade jag värvats av Ljungskile SK, och inför den stundande säsongen i Superettan var det invägning varje måndag. Assisterande tränaren Bosse Wålemark noterade vår vikt i ett block, och när jag vid ett tillfälle touchade 80-strecket ­efter en kebabpizza för mycket under helgen satte Bosse mig på diet.

15 år och 20 kilo senare handlar livet fortfarande om att gå ner i vikt, och just nu går det åt rätt håll: Jag är ­tillbaka på tvåsiffrigt, har förnyat gym­kortet, dragit gränsen vid en kebabpizza i veckan, håller mig till vitt vin och soda samt har bytt ut en bättre påse löst mot en mindre ­påse löst.

Livets eviga kamp fort­sätter, allt oftare funderar jag på varför egentligen.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 39.
Familj: Singel.
Bor: Solna.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet. 

4xtankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …
… att kolla om det finns badkar.

2 Vill du få mig på fall …
… så står du upp för våra grundläggande värderingar.

3 Jag reser ingenstans utan …
… snus.

4  Jag blir rädd när …
… vi pratar om ”etnicitet” i stället för ”klass’’ och ”manshat” i stället för ”feminism”.