Glad Alla hjärtans dag på er!  I dag ska jag få väldigt tunna, genomskinliga och rätt så billiga underkläder. Jag ska få ett doftljus. Jag ska få en kändisparfym. Jag ska få en mörkröd ros – ­eller vänta, det är ju en ”sexig stringtrosa i form av en ros, den perfekta presenten till någon du tycker om”, så fiffigt!

Okej, jag ljuger. Inget av det här kommer att hända. Hör jag att ni pustar ut? Drar en lättnadens suck?

Men om en ska tro att all reklam och marknadsföring på något litet sätt reflekterar verkligheten innebär det ju att just
i dag får jättemånga kvinnor trosrosor av sina män. Av alla årets 365 dagar måste Alla hjärtans dag vinna priset som den mest sliskiga. Dagen av dålig smak. När blev det så här?

Ett av de äldsta ”Alla Hjärtans dag”-breven som har hittats är daterat till år 1477. Margery Brews från Norfolk, England skrev för över 500 år sedan till sin fästman John Paston: ”Mitt hjärta säger mig att för evigt och i sanning älska dig över alla jordiska ting”. Inget raffset där inte! Och så höll det på i några hundra år; människor skickade kärlekshälsningar till varandra, så mycket mer var det inte. Sedan gick det utför i en rasande fart!

Redan när traditionen nådde Sverige på 1960-talet var det i form av geléhjärtan. Jojo, det är väl bara att konstatera att den här typen av kärleksyttringar gör oss moderna människor (host host, den kommersiella handeln) ­lite larviga och i synnerhet smaklösa.

Därför gillar jag Finland. Där kallas den här ­dagen kort och gott för Vändagen. Jag mejlar och frågar min kollega Katarina, bördig från Närpes, om hur man firar dagen i vårt grannland och får snabbt ett glädjande svar:

– Man säger ”Glad vändag” till folk man gillar. Och sen är det INGET MER MED DET. ­Finnish way!

Så glad vändag på er kära ­läsare!

*E120 är beteckningen på Karmin/karminsyra som ger geléhjärtan dess röda färg.  Karmin tillverkas av torkade honor av kochenillsköldlusen.