26 april, 1986, klockan 01.23:58.
Explosioner förstör reaktorn och reaktorbyggnaden i kärnkraftverket Tjernobyls fjärde energiblock. Personalen hade genomfört ett experiment där de stängde av flera säkerhetssystem.

Ett radioaktivt moln spreds över stora delar av Europa. I Sverige drabbades Gävletrakten hårdast. Det regnade bokstavligt talat radioaktiva partiklar över området.

Dåvarande Sovjetunionen försökte mörklägga olyckan. Men kort efter att personalen vid svenska kärnkraftverket Forsmark upptäckte ökad strålning, och kunde konstatera att läckan inte kom därifrån, bekräftade de sovjetiska myndigheterna härdsmältan i Tjernobyl den 28 april.

Två saker dominerade 1986. Två saker gör att det året bär svart armbindel – mordet på Olof ­Palme i februari och Tjernobyl. Att vi 30 år ­senare fortfarande lever i händelsernas skugga är ingen sentimental överdrift.

Vi vet mycket om Tjernobyl, men efter att ha läst Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl känns det ändå som om vi inte visste ­någonting. Aleksijevitj ägnade tre år åt att undersöka olyckan genom att resa runt och intervjua hundratals personer.

Resultatet är som om någon riktar en ficklampa rakt in i mörkret och lyser upp bortglömda hörn och vrår som ingen tidigare har sett eller brytt sig om.

Boken är så bra att den knappt går att läsa. Ibland måste jag lägga undan den efter ett läst kapitel. ­Annars går det inte att andas.

Svetlana Aleksijevitjs teknik är välkänd, men det är svårt att förstå hur kraftfull den är innan man har öppnat hennes böcker. Genom att låta män­niskor prata med sina egna röster och utan censur blir bilden av katastrofen tydligare och ­djupare. Tack vare mödosam redigering bygger Aleksijevitj upp en omfattande mosaik av ­läkare, bönder, ­änkor, brandmän, politiker, forskare, psykologer, militärer, sanerare, sanerarhustrur, barn, pensionärer, journalister. Det känns som att läsa om ­Tjernobyl för första gången.

Detaljerna är fruktansvärda. Det går inte att hitta på sådana här scener och minnen.
Som när befolkningen i den nu evakuerade spök­staden Pripjat i norra Ukraina går ut på ­gator och balkonger och tittar på hur reaktorn i Tjernobyl brinner. Vittnena beskriver ljuset som pulserande, grönblått och övernaturligt. Som när växterna i folks trädgårdar vitnar av strålningen. Som när frivilliga och militärer ­gräver upp och begraver kvadrat­kilometer av det smittade, översta jordlagret i betong.­ Träd, fordon, byggnader – allt grävs ner. Som när arbetare sänks ner på reaktorn och skottar radioaktivt bråte – de har sekunder på sig innan strålningsdosen är dödlig.

Okunskapen hos befolkningen om radioaktiv strålning, vad det är och dess konsekvenser är hjärt­skärande. Myndigheternas pragmatiska ­kalkyler över hur många människoliv en insats kräver är ohygglig.

Bön för Tjernobyl ger en röntgenbild av det sovjetiska och ryska psyket, av hur människor upp­fostrade i en totalitär regim tänker och resonerar. Individen är ingen, moderlandet är allt. Döden blir en plikt.

Det är svårt att ta in att det finns 440 kärn­kraftverk i världen i dag efter Bön för ­Tjernobyl. Det är svårt att försvara kärnkraft ­efter att ha läst änkan Ljudmila ­Ignatenkos vittnesmål, när hon pratar om hur hon vakar vid maken och brandmannen ­Vasilij Ignatenkos dödsbädd.

Vasilij var en av de första på plats vid reaktorn efter olyckan och Ljudmila ­säger: ”Avföring 25–30 gånger per dygn… med blod och slem… Huden på armarna var täckt av blåsor… När han vred på huvudet, blev hårtestar kvar på kudden… Och alltsammans älskade jag…”

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39. Familj: Mor, far, storebror. Yrke: Rockjournalist.
Bor: I lägenhet vid Telefonplan i Stockholm. Senast lästa böcker: Stål av Silvia Avallone och Between the world and me av Ta-Nehisi Coates.