Jag tar små försiktiga, tvekande steg, men lyckas ändå­ halka när jag går över Societetsparken i min gamla­ hemstad. Plus- och minusgrader om vartannat har gjort den här platsen, om sommaren grön och inbjudande, till en livsfarlig isbana. Jag ser ut över hamnen. På andra sidan vattnet tornar silosen upp sig. Från början­ var de två*. Som ett troget gammalt par stod de sida vid sida­ och påminde oss om en tid, för bara några år sedan nu, då de fortfarande användes för spannmål. Nu ska de lämna plats för bostäder, ett nytt stadskvarter ska bli till. ”I sommar river de den”, hör jag en förbipasserande berätta för sin vän som tittar upp på det nu så ensamma grå tornet.

Jag besöker inte Norrtälje särkilt ofta, men det är när jag promenerar omkring här och ser byggnader rivas, andra byggas upp som jag börjar fabulera ihop några av de ­mordhistorier och deckare jag aldrig kommer att skriva.

Kanske hittar de en kropp i ett av den där silosens betongblock tänker jag när jag halkar omkring och låter fantasin skena iväg ytterligare: Eftersom den kvarvarande silosen byggdes 1971 måste det vara då som mordet, för det är helt utan tvivel ond bråd död det handlar om här, begicks.

Jag målar upp mentala bilder: Sommaren 2016 blir ovanligt varm och betongdammet efter rivningen yr över hamnen. Polisen står handfallen: Vem är kvinnan som varit inmurad i silosen i 45 år? Norrtelje Tidning är först ut med att publicera en konstruktionsbild på hur hon en gång såg ut och på löpsedlarna som pryder väggen vid tobaksaffären på Lilla torget frågar man sig: Vem var Siloskvinnan?

Sakta men säkert nystas en nervkittlande historia upp, den går genom generationer av rospiggar, den går in i ­stadens dolda vrår, under det skenbart idylliska, från tiden när staden forfarande hade färjetrafik till ­Finland till nu.

Det kanske kan vara en hel serie böcker – ”Norrtäljemorden” låter bra – tänker jag en aning självbelåtet.

Sedan sitter jag och fikar tillsammans med en gammal kompis på Tösses konditori ett stenkast bort och deckarserien är som bortblåst. Jag kommer ju aldrig att skriva en deckare, än mindre en hel serie! Men om någon av er läsare känner sig manad, så snälla skriv. Jag skulle kasta mig över en mordhistoria som utspelar sig i min barndomsstad.

Tills dess tänker jag läsa någon av de deckare som vår redigerare och bokmal Hanna tipsar om på sidan 54.

Glad påsk!

*Norrtäljebo och vän av ordning vet att det från början var tre silosar,  men en av dem var ju jätteliten så därför räknar jag inte in den här.