Startsida / Inlägg

Stockholm och jag blir aldrig ett

av Söndagsredaktionen

Olivia Svenson, Olivia SvenssonTanken var att jag skulle bo i Stockholm i två månader. Så långt sträckte sig mitt första ­kontrakt på Aftonbladet, och jag packade resväskan lätt. Det fanns inget ut­talat hej då när jag drog den längs kuller­stenarna upp till centralstationen, det här skulle bara­ vara en utflykt, ett kort äventyr, en parentes i  mitt liv.

Två månader blev två år, och två till, och ­ytterligare två. Nu har jag bott i Stockholm i mer än ett decennium och trots den tickande tiden känns det fortfarande som om jag är på besök. Trots att jag har min postadress, min sambo, min syster och min arbetsplats i den här stan och trots att mitt barn är fött på ­Södersjukhuset och går i förskola här.

Känslan är ändå att mitt riktiga hem är Lund.

Tro mig, jag har väntat och väntat på att den mentala polletten ska trilla ner. Att mitt hjärta och min kropp ska förstå att jag faktiskt har lämnat, på alla sätt. Men jag har väntat för­gäves.


Så hur lång tid
ska det egentligen ta innan man blir bofast på riktigt, inte bara på papperet? Handlar det om kemi? Är jag och Stockholm inkompatibla som partners? Är vi ­dömda till ett förhållande där det enda vi har gemensamt är geografin?

Visst kan jag se allt det vackra: vyn över ­öarna från bron mellan Södermalm och Kungsholmen, Högalidskyrkan som reser sig mot molnen, de karga klipporna. Det spännande urbana: tunnelbanetågen som gnisslar bredvid varandra från Slussen till Gamla stan, lukten av stress och skörlevnad på Sergels torg, pulsen och glittrande taxiljus en fredagskväll på Birger Jarlsgatan. Och så allt som ­brukar signalera hem: nyckelknippan, en Konsum-butik där man blir igenkänd, en kemtvätt där ens barns nerspydda filt åker ut och in.
Det spelar ingen roll: vi hör inte ihop.


Då kan man
ändå ha flera hem. Mitt andra är en remsa land mellan Blokhus och Lökken i norra Danmark som ­heter Saltum. Ett stenhus med ­halmtak där man varje kväll kan se solen färga himlen lila och sen ­sjunka ner i Väster­havet. En plats där det luktar tång och ljung och salt sand, där gul­sparven kvittrar om sommaren och strandrågen skär mellan tårna. Där jag tillbringade lov och lediga dagar i över tjugofem år.
Kanske är det så enkelt att hem för mig är synonymt med uppväxt. Nu, när jag ­inte är barn längre, går banden inte att klippa men det växer heller inte ut nya som kan greppa tag.

Jag får ge upp om Stockholm och låta min son erövra stan i stället.
Vi säger så.


Veckans krönikör:

Namn: Olivia Svenson, 37. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och snart 3-årig son.
Gör: Jobbar som journalist på Afton­bladet sedan tio år tillbaka.

Fyra tankar i mitt huvud:
 Jag skulle kunna begå brott…
…för att få återuppleva en resa till New York 2009.

Jag trivs särskilt bra…
… när jag tittar på min favoritfilm, Charlie Chaplins Moderna tider.

Om jag är ledsen…
… vill jag prata med mamma och äta choklad.  I den ordningen.

Det vackraste ordet jag vet …
… är älskling för det säger jag till min son varje dag.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB