Egentligen skulle jag ha två äldre ­syskon, Cecilia och Mathias.

Men det blev inte så.

Jag var 10 år och satt vid köksbordet med en sladdrig ostsmörgås framför mig när mamma berättade att jag noga räknat var nummer tre i syskonskaran. Det råkade bara vara så att Cecilia levde en ynka dag 1973 och att när Mathias föddes 1975 så överlevde han endast
i fyra dygn.

När mamma väl hade berättat detta så pratade hon aldrig igen om barnen som dog. Inte pappa heller. Vad de egentligen kände höll de för sig själva.

Kanske var det den bästa lösningen för dem, att tiga och glömma, men jag undrar om de inte gjorde sig själva en björntjänst.

När mamma på äldre dar fick en hjärntumör försvann plötsligt alla spärrar. Hon pratade om saker hon aldrig tidigare nämnt: om alla missfallen, om skuldkänslorna för de döda barnen, om hur jobbigt det var att folk frågade ”Är det inte dags för en liten snart?”.

– Det är så respektlöst att fråga så. De vet ­ingenting. Ingenting!

Jag hade aldrig sett mamma så förbannad tidi­gare.

Känslor och berättelser som legat uppdämda i decennier forsande plötsligt ut. Hon redogjorde för i princip alla familjehemligheter sedan tre generationer tillbaka, och genom alltihopa gick en röd tråd: kvinnor som tigit. Våld, missbruk, självmordsförsök, förlossningsskador, aborter, sjukdomar, missfall – händelser som förändrar en människa i grunden, men som man under inga omständigheter pratade om. Då.

Jag undrar vilka mina föräldrar hade varit om de gått igenom samma elände i dag, för nu talas det ju faktiskt om dessa saker.

Det är paradoxalt att sociala medier som ­Facebook, Instagram och Twitter både är platser fyllda till brädden av hat och hot, samtidigt som de är ett forum som gör det möjligt att öppet ­berätta om erfarenheter som det tidigare varit tabu att ens antyda.

Förmodligen hade mina föräldrar mått bättre av att dela med sig av det de varit med om. Ett Facebookinlägg, en podcast, eller några bilder – bara någonting annat än att låtsas som att ingenting hade hänt.

Efter att mamma dog gick jag igenom hennes papper och foton. Av Cecilia fanns inte ett spår. Hade jag inte fått det berättat för mig, skulle jag aldrig vetat om att jag haft en storasyster.

Av Mathias hittade jag bara en sak, en gulnad urklippt dödsannons halvt gömd i ett gammalt fotoalbum. ”Vår käre lille Mathias”.

Annars: Nada. Inga gravidbilder, inga ­dagboksanteckningar, inga kondoleanser, ­ingenting.

En så anmärkningsvärd avsaknad av ­minnen kan bara vara resultatet av att någon rensat ut och kastat dem.

Det gör ont när jag tänker på det.

Visst är det okej att vara hemlig, att inte dela med sig av allt man råkar ut för, men för mina föräldrar tror jag att det gick för långt. De teg och vägrade släppa in andra i sin sorg så till den grad att de begick våld på sig själva.

Jag önskar att de kunde ha berättat mer, att de hade vågat dela med sig mer om Cecilia och Mathias, ­mina syskon som i dag skulle ha varit 43 ­respektive 41 år gamla.

För det måste väl ­ändå vara bättre än att lida i tysthet?

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 38.
Bor: Östermalm i Stockholm.
Familj: Fästmö, styvkatt, lillasyster.
Gör: T.f. redaktör på Aftonbladet Klick.
Kuriosa: Har förätit sig på råbiff.

4 x tankar i mitt huvud:

1 Jag skulle kunna begå brott om …
… jag hade lust.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… allt är tyst.

3 Om jag är ledsen vill jag …
… vara ensam.

4 Det vackraste ord jag vet är …
… skatteåterbäring, för att det betyder att jag slipper restskatt.