Min äldsta bror fyllde 50 härförleden och jag ville leta fram en bild av oss tillsammans, hela syskonskaran om fyra. Som vanligt när man börjar bläddra igenom gamla album blev jag sittande. Tittade på alla dessa jular, födelsedagar och soliga stranddagar på olika campingplatser.

Vissa saker fastnade jag lite extra för: de där små detaljerna på bilderna som påminner om min barndoms vardag. Jag tittade på tapeterna, på porslinet på julbordet och handdukarna som vi sitter insvepta i på strandbilderna. Det är ­faktiskt dessa detaljer som väcker starkast ­minnen. Ibland blir det nästan till fysiska ­förnimmelser, sträv frotté mot solvarm hud, smaken av apelsin­saft i en, vit engångsmugg.
Det jag känner är väl nostalgi?

Till skillnad från vårt 70-tal så får de som ­växer upp i dag sin barndom dokumenterad i detalj, nästan dag för dag. Alla har kameror med sig överallt och inget är för småttigt för att förevigas – lunchmackan, promenaden, ett par nya skor… Och jag undrar: kommer dagens unga att känna samma vemod över en bild på Instagram, som jag gjorde över ett gammalt foto från 1980?

Jag kan kasta en enda blick på en viss badbild för att få tag i en minnestråd som repar upp en hel historia – campingplatsen på Öland, bråket jag hade med mina brorsor, att morfar gav mig en krona att köpa glass för som tröst men redan då var en krona för lite för att det skulle räcka till en glass och att jag inte visste hur jag kunde säga det till morfar utan att låta otacksam… Ja, ni hör ju.

Grejen med mina gamla bilder är ju att vi då fotade bara vid särskilda stunder – kom vardagen på bild så var det mest av en slump, som med badhanddukarna. Fotona var heller inte ­lika närvarande som de är i dag. De klistrades in i ett album som stod i en hylla och, tja, där stod de. Få tittade, ingen lajkade.

Jag lägger ingen värdering i det (tror jag) men om man har hela sitt liv i sin hand hela tiden, när ska då dammet hinna lägga sig över den tid som gått? Facebook ser ju till och med till att ­påminna om gamla bilder som man lagt upp (och de är ju sällan särskilt minnesvärda, om man ska vara ärlig). Jag hör ju hur ­gammalgnällig jag ­låter men kan lova att jag beter mig som alla ­andra i dag. Det är nog snart tio år sen jag lät framkalla en bild på papper, mitt senaste decennium finns också bara digitalt. ­Hittills känner jag ingen nostalgi när jag ­backar bak på mitt FB-konto men vad vet jag, det kanske kommer.

Hur som helst, jag hittade en syskonbild. Den är tagen 1979 i Brighton, vi står där alla fyra och jag har en sån där Herr Nilsson-apa på ­armen, en ­levande apa som man fick ­betala pengar för att bli fotograferad med. Jag tittar noga på mig själv: klänningen som mamma hade sytt och den där väskan, jag och ­syrran fick varsin och i locket, på insidan, hade mamma textat våra namn och telefonnummer. Jag minns hur den kändes under handen och hur den luktade. Jag minns exakt.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson, 45. Bor: På Lilla Essingen, Stockholm. Familj: Ingen egen familj. Gör: Redaktör för Partiprogrammet på Aftonbladet TV.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag hört om mig själv är…
… att jag skulle vara sportig.
Jag längtar alltid till våren för att…
… då återvänder ljuset och med det livsandarna.
Kärlek för mig är…
… närhet och respekt.
Senast jag ljög …
… var antagligen när nån frågade ”är du förvånad?” och jag svarade
”nej”. Jag ljuger väldigt sällan men upphör aldrig att förvånas.