Mannen gick över gatan. Han såg aldrig bilen.

Mannen blev överkörd. Han klarade visserligen livhanken – men dömdes till ett långt liv utan armar och ben.

Alternativt: Mannen låg i sjukhussängen. Oförmögen att kommunicera. Men klar i skallen. Och allt han tänkte på var henne.

Världens vackraste, smartaste, mest fulländade kvinna.

Var fanns hon nu? Jo, hon befann sig naturligtvis på andra sidan jorden. Stenrik, snygg, vältränad och lycklig.

Alternativt …

Äh. Det viktiga är inte detaljerna i filmen som spelar i huvudet. Det viktiga är ATT filmen ­spelar. Om och om igen.

Och den stora frågan är naturligtvis: Varför i helv ..?

För om dagen existerar han inte. God, no. Om dagen är tankarna på idioten som senare skall bli överkörd, manglas och förpassas till evigt ­lidande puts väck, borta.

Men bara timmar senare drar alltså den ­besynnerliga filmen i gång igen.

En väninna hade en återkommande sådan som gick ut på att hon sprang över en åker – och att mannen som lämnat henne – sprang efter. Han sprang och sprang men kom aldrig i kapp. Hon däremot, struttade vidare på lätta ben och till skillnad från den lite småfeta figur hon hade ­varit under deras relation hade hon nu: Gått ned tio kilo. Blivit lagom snyggt solbränd. Låtit håret växa …

Och så vidare.

En annan kompis var så arg på sin ex-make att hon ägnade nätterna åt att planera en kupp som gick ut på att HON blev hans chef.

Naturligtvis gav hon honom sparken.

Naturligtvis älskade han henne. Och så vidare.

Jag och några kollegor pratade om det här för ett tag sen.

Vi kom fram till att vi alla varit med om att ha författat och regisserat en sån här hämndfilm. Och att det skett när kränkningen blivit omöjlig att hantera.

Kanske hade idioten varit otrogen. Kanske hade han bara gett sig av. Ibland hade han faktiskt bara köpt fel slags present.

Men känslan av svek hade varit densamma, och i det hade det besynnerliga hatet frodats och lett till att föremålet för hämnden blivit stympad, arbetslös, fattig, eller något annat hemskt.

Gång på gång – i en slags evighetsfilm.

Det här är naturligtvis inget vi pratar högt om.

Ändå är vi inte så ensamma om hämnd­filmerna som vi tror. Enligt en amerikansk studie i ämnet vill sex av tio hämnas på sitt ex. Den stora massan låter tack och lov hämnden stanna vid en film på repeat.

”Han är fattig och ful.”

”Jag är rik och snygg.”

Och så vidare.

Jag tänker så här: Visst kan det te sig ologiskt att ägna ett okänt antal nätter åt dessa absurda tankesysslor. Men hade vi kommit vidare utan dem?

Hade kvinnans odrägliga ex, han som sprang i cirklar över åkern, kunnat raderas från näthinnan, om hon inte fantasi-plågat honom lite först? Förmodligen inte.

Hade kompisen som kickade sitt ex från jobbet kunnat träffa sin drömprins – om hon inte först fått fantasi-­förgöra sin plågoande?

Jag tror inte det. Jag tror att ältandet fyller en viktig funktion.
Jag tror att det är så vi blir klara.­

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Gör: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Tre döttrar, 19, 17 och 12 år. Och förstås katten Svea, 9 år.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Jag skulle kunna begå brott om  …

… någon avsiktligt skadade mina barn.

2. Jag trivs särskilt bra  …

… när jag är utvilad, ­frisk och ledig.

3. Om jag är ledsen …

… vill jag först ”prata av mig” och sen krypa ner ensam i ett svart hål.

4. Det vackraste ord … 

… jag vet är fred för att ingenting betyder mer för mänskligheten.