Startsida / Inlägg

Jag behöver inte ljuga längre

av Söndagsredaktionen

Kling_bloggJag kan inte.

Det är tre små ord, knappast längre än en hastig utandning, men tillräckligt kraftfulla för att få slut på en diskussion.

Vi kan kalla det den feges försvar. Ett konstlöst och behändigt sätt att gjuta olja på vågorna och slingra sig ur en debatt utan att tvingas lossa alltför mycket på integritetsbältet.

Jag har själv gjort det vid upprepade tillfällen. Jag erkänner mig skyldig och lovar, om inte bot och bättring, i alla fall att det hädanefter är slut på denna ryggradsmässiga nödlögn.

För en tid sedan genomgick jag ett ingrepp som är litet till sin omfattning, men som i sin tur förändrar så mycket. Ett hastigt besök på Nacka sjukhus, en kanyl i handen, en kort tupplur, några­ skorpor och lite saft, innan det var dags att i ett landstingssponsrat opiattöcken sätta sig på bussen hem med en känsla av att jag nu var ett steg närmare den person jag så länge har önskat vara.

Några nätter före operationen drömde jag ­väldigt märkligt. Exakt vad som inträffade är svårt att återge på något rimligt sätt, såsom det brukar vara när det kommer till sådana saker, men för mig var det extra märkligt. Det som vanligtvis rör sig i huvudet på mig under sömnen­ brukar stanna där, liksom dolt i skymningslandet, och det är endast vid extrema undan­tagsfall som jag minns vad som har utspelat sig i mitt sinne när jag vaknar på morgonen.

Men den här natten var det annorlunda. Jag kan fortfarande känna hur jag sitter på asfalten utanför min vanliga barberarstudio på Södermalm i Stockholm, hur den för mig totalt oväsentlige SVT/SR-personligheten Henrik Olsson arbetar på mitt ansikte med en rakapparat – och som på ett ögonblicks verk har han gjort mig len och kal i hela ansiktet och i stället blottat några underliga, triangelformade röda tatueringar på mina kinder.

Då sticker M ut huvudet genom dörren till ­salongen, stirrar förskräckt på mig och säger att hon absolut inte gillar mig längre. Och på något ännu mer skruvat sätt är hennes syster även där – en kvinna som bor på andra sidan Atlanten och som i mitt huvud ser exakt ut som en yngre version av M – och även hon suckar uppgivet när hon får syn på mig.

Exakt vad detta ska betyda lämnar jag till ­andra att tolka. Men jag tror att mitt under­medvetna sa till mig att det snart var för sent att vända om. Att jag stod vid klippkanten och hade mer än ena stortån ute i fria luften och att mitt handlande potentiellt skulle kunna påverka framtida relationer. Att jag bokstavligen talat ­hade kniven, om inte på strupen, så i alla fall inom­ snitthåll från det oåterkalleliga.

Vissa mer vidskepliga hade kanske vänt om. Ställt in den där operationstiden och sett episoden som ett järtecken, om än i väldigt märklig och smått absurd förpackning.

Men när jag satt där på buss 471 och såg Södermalm och Slussens virrvarr av byggstängsel och armeringsjärn torna upp sig kände jag inget annat än lättnad. Som att ett ok hade lyfts från mina axlar och som att jag inom några dagar, när svullnad och sveda hade lagt sig, kunde beträda Stockholms asfalt med ett lättare steg än tidigare.

Jag behöver ju inte längre ljuga för ­någon. Inte gömma mig bakom tre små ord, utan i stället brodera ut det till en helt sanningsenlig mening:

”Jag kan inte få barn – och det är helt och fullt mitt eget beslut att det är så.”

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling, 42.
Bor: I Stockholm.
Familj: Under utredning.
Yrke: Journalist och ­recensent på Aftonbladet.

3 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… antagligen inte tycka om mig själv. Måhända undra vad det där var för kuf, vad trubbigheten kommer ifrån, förundras över uppgivenheten i blicken. Men sen skulle jag säkert inse att det inte är något personligt, utan att den där Kling bara är en emellanåt skum individ.

2. Det äckligaste jag vet är …

… skrovligt oklippta tånaglar, som jag dessutom själv gömmer under vintertrötta strumpor. Ett av målen inför den kommande säsongen är att ge mina fötter större kärlek, så jag slipper kräkas i munnen så fort jag vill känna grässtrån mellan tårna.

3. Ord jag använder alldeles för ofta är …

… dessvärre något opassande könsord vid helt fel tillfälle. Även om jag troligtvis ligger betryggande långt ifrån en tourettesdiagnos hoppar det olämpliga grodor ur min mun i parti och minut, till stor irritation för vissa kollegor och vänner.

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB