Ibland tar sig sökandet efter den perfekta platsen nästan­ ­bisarra, ja i alla fall omständliga, proportioner.

Låt oss tänka att vi semestrar i en by i Grekland. Låt oss även tänka att vi bor precis vid havet, och strand
en där är en strand. Havet är ett hav. Men sedan läser vi, troligtvis i en guide, att om man hyr en bil kan man komma till en annan strand. Det är visserligen samma hav men ändå ­annorlunda. För just den här platsen som är så svår att ta sig till ska vara paradiset! Jo, så står det i guiden. Så nästa dag äter vi vår frukost på balkongen med havsutsikt och hyr en bil och drar iväg. ”Vi ska till ett jättefint bad”, säger vi kanske till barnen, om vi har några, när de undrar varför de ska in och trängas i en trist bil. De vill ju helst hänga i hotellpoolen.

Efter en mil åker vi fel och barnen kivas där bak. Eller är det vi som grälar? Det blir kiss­paus och vi köper glass som smälter för fort och var sjutton packade vi ner våtservetterna? Men det var ju du som packade! Sen lägger AC:n av. Det är varmt. Jättevarmt: Hur läser du kartan egentligen? Skulle vi inte svänga av där?

”Snart är vi framme”, säger vi panikglatt när resesällskapet undrar. Humöret fejkas när oron smyger sig på: Har vi inte åkt alldeles för långt? Finns ens det här paradiset?

Jo, det finns, för tre och en halv timme senare är vi framme. Vi parkerar och tar vårt pick och pack den där sista lilla – ­eller faktiskt ganska långa – biten att gå. Svettiga och trötta står vi äntligen där. I paradiset. Och gu’ vad bra:  Där är ju en strand. Där är ett hav.

Vi badar, vi knäpper några bilder med mobilen: Visst är det underbart älskling? Sedan kommer rastlösheten smygande. Saltvattnet kliar – och hur mår hotellkatten där hemma?

När vi kommer tillbaka sent på eftermiddagen tar någon av oss upp mobilen, det är ju fri wifi här vid hotellområdet, och lägger upp en av strandbilderna: ”Vi hittade vårt egna­ lilla smultronställe” kan vännerna på Facebook läsa minuten senare. Vi kommer aldrig mer åka tillbaka till den där paradis­stranden. Inte nu och inte nästa gång. Och om vi ska vara helt ärliga är det kanske just här –  vid sandstranden nedanför hotellet, med hundar, katter och getter inpå knuten, och med vännerna på tavernan i fiskehamnen en promenad bit bort – som är vårt sanna smultronställe.

I alla fall för några av oss. Ibland behövs inga paradis­stränder.

I veckans tidning har vi listat 21 smultronställen. Inte­ i Grekland men i Sverige. De är inte svåra att hitta, ändå har jag bara varit på ett ­fåtal av dem. Men jag  längtar och drömmer och under tiden finner jag smultronställen runt hörnet. Eller som min kompis Magnus sa: ”Mitt smultronställe är Stabil.” Vad är Stabil, undrar ni? Jo, det är en liten pizzakrog i Midsommar­kransen, strax utanför Stockholms city.