Mitten av juli, mitten av sommaren betyder ofelbart en promenad längs minnesallén. Särskilt ­sedan jag själv fick barn trillar ögonblicksbilderna från förr över mig så här års.

Hur var min barndoms somrar? Doften av tallskog efter regn, kylan från havsvågor mot magen, hur ont det gjorde att simma in i en brännmanet, hur nykokt färskpotatis smakade.

Mest av allt minns jag alla varma tågresor.

Mina föräldrar hade alltid en begränsad ­budget och fick därför vända extra på slantarna när det var dags för semester. Men utomlands skulle vi, helst till Italien som de älskade så högt. Flyg var för dyrt, så i stället skumpade vi genom halva Europa i slitna gamla sovkupéer där det luktade övermogen banan och dammiga texti­lier.

Min syster och jag fick alltid mittenslafarna, de var perfekta om man ville ha överblick. På den tiden gick alla fönster att öppna och där låg vi på mage och insöp världen utanför till tonerna av dunkande metall mot rälsen.

Hon är tre år äldre, min syster, och besatt ­därför all kunskap och erfarenhet man behövde. På en resa lärde hon mig till exempel använd­bara engelska fraser. Förgäves försökte hon få mig att förstå att det heter ”What time is it?” och inte ”What’s the clock?” men jag glömde allt som oftast och råkade därför avslöja oss som svenskar redan innan vi hunnit bygga upp en någorlunda trovärdig internationell fasad. Halva poängen var nämligen leken. ”Vi leker att vi är från England”, bestämde min syster och sen gick allting jättebra tills jag frågade henne ”What’s the clock?” och hennes ögon rullade inåt­ av skam.

Ibland var tågen fulla av trevliga människor, andra gånger hade vi inte lika tur med resesällskapen. Jag minns en man som skrålade och ­förde liv i kupén bredvid, innan han slutligen blev utkastad av personalen mitt i natten på en ­perrong någonstans söder om Köln.

Det var också ombord på ett tåg som jag ­överraskade mina föräldrar genom att från ­ingenstans prata flytande danska. Jag tillbringade en hel resa från Lund till Milano genom att svänga mig med en alldeles perfekt nord­jylländsk dialekt, den hade liksom bara grott där inne och väntat på ett tillfälle att få luftas.

När kvällarna kom balanserade man i väg till den minimala toa­letten längst ner i korridoren för att borsta tänderna. Att sedan få somna i en smal slaf på väg mot nya äventyr, med flimrande ljus från städerna utanför, var närmast magiskt.

Sovtåg är inte mitt förstaval numera. Jag vill komma fram fort, jag vill resa bekvämt. Jag har inte tid att slamra fram i ett dygn när flyget tar tre timmar.

Men så här i mitten av juli, när tallskogen doftar av regn, havs­vågorna smeker magen och min son äter övermogen banan, ­saknar jag min barndoms färd­medel. Min och min ­systers lek, de där vingliga promenaderna mellan vagnarna med tand­borsten och nattlinnet i famnen.

En svunnen tid, en sommar som aldrig kommer åter.

Veckans krönikör:

Namn: Olivia Svenson, 38.

Yrke: Journalist på Aftonbladet sedan 11 år tillbaka.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

1 Jag är oerhört svag för …

… att spionera på random folk via Facebook och Instagram.

2  Jag vill bli bättre på …

… att hitta tid, lust och motivation för att träna. Världens tristaste svar, men inte desto mindre sant.

3 Nästa resa går till …

… Barcelona. Första gången för mig, trots att jag bodde två timmar därifrån i ett halvår.

4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… VM-brons-sommaren 1994. Den är fortfarande väldigt svår att toppa.