Trots brexit-hysteri och finansiell oro och en allmänt skakig börs så är det full rulle på den svenska bostadsmarknaden. Så här års är det fritidshusen som står i fokus. Den genuint svenska torpardrömmen frodas som aldrig förr och spekulanterna står i kö.

Det ska gärna vara ett gammalt hus, en timrad kåk från 1800-talet, något som byggnadsminnesfolket i Gysinge skulle göra vågen för.

Helst ska det vara en sjötomt, såklart, med egen strand och egen brygga för båten och allt det där.

Just nu kan hugade spekulanter exempelvis bjuda på en strandtomt i Segmon för futtiga 195 000 spänn. Det låter onekligen som ett drömställe till en rimlig peng.

Tomten ligger vid Borgvikssjön i en del av Värmland som jag råkar känna mycket väl.

Borgvik är en av alla dessa små bruksorter som ­lidit sotdöden sedan att industrin lagt ner och flyttat någon annan stans. Den är mest känd som författaren Göran Tunströms födelseort. Göran Tunström är mest känd som killen som skrev Juloratoriet.

I dag har orten återuppfunnit sig själv, med ­caféer och hantverksverksamhet och konferens­anläggning i de gamla bruksbyggnaderna.

Tanken på en egen sjötomt i närheten av den fantastiskt pittoreska bruksorten vid vattnet är onekligen lite lockande.

Egen båt i sjön. En fisketur med sönerna en tidig morgon. Långa luncher under susande björkar. En kall pilsner på verandan på kvällen med en kompis på besök.

Låter ju hur fint som helst, eller hur?

Men. Jag råkar veta att verkligheten ser annorlunda ut. Jag föll nämligen till föga för liknande torpardröm.

Stället hade allt: Ett nyrenoverat 1800-talshus i skogen, helt ostört men ändå med grannar alldeles intill. Äppelträd som blommar i maj, höga hängbjörkar och en fantastisk utsikt.

Men när jag för femte semestern i rad stod med motorsågen i högsta hugg och fällde träd drabbades jag plötsligt av en insikt.

Nämligen att det finns två sorters människor:

De som mår bra av torparlivet.

Och de som inte gör det.

Insikten drabbade mig sedan jag återigen ägnat­ i stort sett all ledig tid på semestern åt att fälla sly, rensa hängrännor, laga trappor, olja och slipa utemöbler, måla hus, jaga ogräs i rabatterna, beskära äppelträd, hugga och trava ved, jaga kärs eller kirs­kål eller vad den där förbannade växten nu kallas.

För att inte tala om alla timmar på åkgräsklipparen (jo, faktiskt, med en gräsmatta stor som ett antal fotbollsplaner är det mer eller mindre nödvändigt).

Det slog mig att jag hade kunnat ha haft lika kul på ledigheten om jag tagit sommarjobb på parkförvaltningen.

Då hade jag dessutom fått betalt för slitet.

Med facit i hand slet jag som ett djur hela somrarna och hade egentligen aldrig tid med några fisketurer med sönerna eller långa luncherna under
susande björkar eller besök av kompisar. Eftersom jag hela tiden jobbade.

På ett ögonblick blev jag fullständigt fri från alla torpardrömmar.

Jag insåg att jag absolut inte var gjord av det rätta torparvirket.

Botad. Förhoppningsvis för gott.

Så jag la ner sågen och samlade sönerna och hustrun till ett snabbt familjeråd.

Och de behövde ingen särskild övertalning. I stundens allvar medgav hustrun att hon drabbats av lappsjuka redan efter första sommaren i torpet men hållit god min för familjens skull.

Äldste sonen brukade sedan något år tillbaka börja tjata om att få åka hem till stan igen redan innan vi ens kommit ut till stugan, så honom visste jag att jag inte behövde övertala.

Och lillkillen visade sig vara genuint trött på brunt insjövatten och en badstrand täckt med äcklig avföring från horder av kanadagäss. Han längtade efter att få bada i blått vatten. Så det visade sig vara ett enkelt beslut.

Några månader senare var huset sålt. I morgon åker vi till Sardinien.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist

Ålder: 49 år

Bor: Lägenhet i Stockholm

Familj: Fru och två barn

Yrke: Journalist på Aftonbladet

4 x tankar i mitt huvud

Jag är oerhört svag för… en bra historia.

Jag vill bli bättre på… att gå och lägga mig i tid.

Nästa resa går till… det vet man aldrig i det här jobbet.

Som tidsresenär skulle jag… förflytta mig till onsdagen 22 juni 2016 för att försöka hinna flytta mitt sparkapital innan Brexitkraschen.