Startsida / Inlägg

Ensamheten i det stora sammanhanget

av Söndagsredaktionen

Kling_bloggI speglarna av hundratusentals ögon syns du troligtvis aldrig. Din skugga kastar inget avtryck på marken, dina fötter beträder en asfalt som aldrig kommer minnas att just du gick precis där, papperskorgen där du nyss la en uttjänt prilla ser ingen skillnad på dig eller andra som fyller den med skräp.

Rent intellektuellt kan jag förstå att det känns som ett mardrömslikt scenario. Likt en ickeexistens, en spegling av att leva bortom mänsklig perception och verkligt medvetande. En tillvaro i skuggornas egentliga periferi, i utkanterna av det vi vanligtvis brukar kalla för ett normalt liv.

För mig är det här drömmen. Precis det jag så desperat längtade efter då jag för snart exakt 20 år sedan för första gången låste upp den lägenhet på Kungsholmsgatan som sedan skulle vara mitt hem i några år – samtidigt som huvudstaden i fonden hälsade det nya året 1997 med en signaturmelodi av champagnekorkar och raketexplosioner.

Min fristad. Ensamheten i det stora sammanhanget.

Anonymiteten och tryggheten i att vara lika egal för dina grannar som duvorna på torget eller råttorna som plirar mellan papperskorgarna i den närliggande parken.

Syret som ger mina muskler liv och näring.

Jag inser förstås att mitt resonemang kan tyckas aningen kufiskt. Att självvalt söka efter ett liv som innebär att du inte ens ytligt känner de du delar vägg, tak och golv med, att ett oplanerat möte i trapphuset känns en smula obekvämt eller att du egentligen kan flanera planlöst i din egen hemstad under en hel dag och inte möta ens ett blott så avlägset bekant ansikte.

Jag kallar just det hemma. Min lunga av betong och intetseende egon, där jag kan andas lugnare och mer i harmoni med mina egna hjärtslag. Där jag hälsar artigt på mina grannar, strör några standardfraser likt garnityr över en intetsägande konversation, men låter de där kanske tre decimeter dörr skilja mig från det jag är och det jag råkar visa upp. Ensamheten som inte är ett ok utan snarare en livsnödvändig nytta. Avskildheten som är själva förutsättningen för att jag ska orka med att ha ett i övrigt socialt liv med de jag älskar och de jag vill ska se mig på riktigt.

Jag fick härförleden en påminnelse om varför jag så envist håller kvar vid denna kollektiva isolering.

Under semestern i somras besökte jag min hemstad, och bodde då hos mina föräldrar i ett av stadens lugnare och mer händelselösa områden.

Och jag såg dem mer eller mindre direkt. Ögon-en som plirade bakom gläntade gardiner och persienner. Granskande och noterande. Ständigt registrerande, som om min blotta uppenbarelse var dagens händelse. Som att en bullrande blå Ford Escort, som har sett bättre dagar när den rullade in på gästparkeringen, var något att tala om med grannarna dagen efter. (”Nu är Kling-pojken hemma igen.” ”Har du sett hur skäggig han är?” ”När var han här sist? Ett år sen? Att han inte ens ids hälsa på oftare…”)

Någonstans där slog det mig – det är stor skillnad på att vara själv och ensam. Vallgraven som särar den isolerade och den avskildhetstörstige är ett svårgenomträngligt träsk av besvikelser och längtan efter något som kanske aldrig kommer. Ett vänligt ord då hen där borta kanske öppnar dörren. Ett samtal som sträcker sig längre än till suckande nödvändigheter och en blick som faktiskt möter din och som ser dig.

Ögonparen på tunnelbanesätet rakt emot mig tittar, men ser inget.

Jag ler. Och känner mig trygg och nöjd i att jag må vara själv, men jag är långt ifrån ensam. Bara välsignad av den frivilliga avskildhet där jag finner min gemenskap.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 43. Bor: I Stockholm. Familj: Mer eller mindre. Yrke: Journalist och musik­recensent på Aftonbladet.

1. När jag blir pensionär ska jag…

… slutligen ta tag i isoleringsbiten på största allvar och flytta ut på landet. Odla mina egna grönsaker och leva så småskaligt som möjligt. Kanske i en kvart. Om det håller så länge.

2. Jag får fjärilar i magen när jag…

… får det där mejlet med titeln ”You’ve got the new Metallica album ready for download”. För det kommer väl snart?

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan…

… i stort sett alla saker som finns där. De är inom mina fyra väggar av en anledning, och är därför alla mer eller mindre livsnödvändiga.

  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB