Sju vänner sitter på en nedskavd gammal krog i Gamla stan. Utanför har pokémonspelarna tillfälligt fått avbryta sin jakt på Pikachu och Eevee för att i stället slå upp sina paraplyer. Några står fortfarande tryckta mot husväggarna i skydd av takrännorna. Himlen har plötsligt öppnat sig, regnet öser ner.

Det är rätt mysigt när man inte behöver vara mitt i det, konstaterar vi. Att sitta i värmen och snegla ut på de som går förbi. De som har fullt sjå med att gå över hala kullerstenar, kånka på kassar och samtidigt parera skuren. Höra smattret mot rutan. Nära men ändå en bit ifrån.

– Det här är lite som jag känner med kärnfamiljen. Ibland har jag tänkt att jag kanske missar något. Sedan har jag hängt en hel helg i ett oväder och insett att det är okej att inte vara mitt i det. Jag får ju ta del av det ändå. Men jag håller mig torr, säger Per.

Han och hans fru har inga egna barn men är gudföräldrar till tre. De brukar ha sina kompisars barn hos sig någon helg i månaden och nu i början på september åkte de på en långweekend med två av barnen till Köpenhamn: ”Så att våra vänner får tid för sig själva men så klart också för att vi gillar att vara med våra gudbarn, vi är ju som en familj”.

Vi sju har känt varandra sedan vi var fattiga studenter och hängde på Carmen. Till och från träffas vi, även om vi lever olika liv nu. En gång var vi unga och gick på konserter tillsammans. Var kära tillsammans. Hade efterfest tillsammans. Nå ja. Nu är vi mest bara gamla tillsammans.

– Men är det ingen som har frågat varför du inte har skaffat barn? undrar Emma som vänt sig mot Per.

Hon är frånskild nu. Men länge levde hon och hennes man tillsammans. Vi som känner Emma vet även hur många år hon och hennes man kämpade för att skaffa barn. De var som två ­Sisyfos. Tillslut fick de en flicka.

– Nu får jag frågan om jag inte ska skaffa ett syskon till Astrid. Att det är egoistiskt att inte göra det, säger hon.

Per svarar att hans kollega en gång frågade varför han, som är så bra med barn, inte har skaffat egna.

– Men min fru får mycket oftare frågan. Det är som att de undrar om hon verkligen kan vara lycklig. Särskilt andra kvinnor, säger han.

Vi  sitter runt bordet och ser ut mot regnet. En del av oss har barn, andra inte. Vi lever olika liv men vi ifrågasätter inte varandras val. Vi har alla våra tillkortakommanden. Vi skiter högaktningsfullt i normer. Och vi är alla överens om att det är både dumt och aningslöst att pådyvla vår idé om lycka på någon annan. För, om vi ska vara helt ärliga, vet vi ingenting om det där med lycka. Barn eller inte.

I veckans tidning kan ni läsa om tre kvinnor som har valt bort barn och därför blivit ifrågasatta.

Jag är glad över att ha vänner som värdesätter vänskap, kärlek och intelligens. Och som ser lycka som ett hittepå. Barn eller inte.