Vissa tycks ha inbillat sig att det är ­glamoröst att vara journalist och ha hela världen som arbetsfält. Ingen föreställning kunde vara mer felaktig.

Ta bara resan som fotograf Magnus Wennman och jag företog till Pakistans huvudstad Islamabad ­ i september 2009 för att rapportera om tre svenska medborgare som illegalt hade rest runt i al-­Qaida-styrda gränstrakter till Afghanistan.

Det var inte vilka personer som helst som hade gripits. Mehdi Ghezali, den svenske fången från Guantanamo, och Munir Awad, som tidigare suttit fängslad i Etiopien i tre månader (och som år 2012 skulle komma att dömas till tolv års fängelse för förberedelse till terrorbrott i Köpenhamn) samt Awads fru.

Ett bra jobb att åka på. Trodde vi.

Vi checkade in på Marriot hotel. Ett gigantiskt komplex med alla tänkbara butiker i gatuplanet. Säkert 1000 rum. Femstjärnigt. Lyx.

Men det var så egendomligt ödsligt och folktomt. Jag frågade en av receptionisterna om det alltid låg till på det viset. Hon log generat och sa att det var årsdagen av ett attentat mot hotellet och att nästan ingen vågade bo där.

Det visade sig att några terrorister för ett år ­sedan kört in i hotellet med en lastbil fylld med sprängmedel. 54 döda. 266 skadade.

– Av säkerhetsskäl har ni fått rum mot gården, ­berättade hon och tillade att om jag gick in på ­you­tube så hittar jag en film från en av övervakningskamerorna som visar hur terroristerna an­länder till hotellet i sin lastbil.

Det visade sig stämma.  Jag låg på hotellrummet och tittade på den hemska filmen gång på gång. Särskilt muntert var det inte.

Nästa dag skulle vi börja jobba. Besöka ­myndigheter. Försöka få intervjuer med polis­chefer och politiker. Hur gick det för svenskarna? ­Skulle det bli rättegång? Eller kanske utvisning?

Det var omöjligt. Allt var stängt. Det gick inte få tag på en kotte. Vår fixare upplyste oss om att vi kommit vid årets sämsta tidpunkt. Firandet av Eid, högtiden som avslutar den muslimska fastemånaden Ramadan, hade inletts. Allt skulle vara stängt
i­ tre, fyra dagar.

Wennman och jag rullade våra tummar. Slöade på hotellet. Gjorde små utflykter i Islamabad, som visade sig vara en trist stad. Väntade med stigande irritation på att Eid skulle ta slut. Vi var ju här för att jobba!

Den enda trösten var upptäckten att hotellet var det enda stället i Islamabad som sålde alkohol. Jag fyllde i ett dokument på fyra sidor där jag intygade att jag inte är muslim och köpte en flaska lokal­producerad whiskey.  Det var nog det äckligaste jag har druckit.

Efter att ha surat några dagar och blivit på bara allt sämre humör var högtiden äntligen över. Hög tid att få någonting gjort.

Då inträffade helikopterrånet. Några gangsters hade landat med helikopter på taket på en vär­­de­depå i ett industriområde i Stockholm.

Uppståndelsen över den fräcka kuppen var ­internationell: Vi låg på våra hotellrum och såg hur CNN och BBC direktrapporterade från ­Stockholm.

Hur det såg ut i svenska medier ska vi bara inte tala om. Aftonbladet rensade ut allt och satsade dag ut och dag in på rånarjakten.

Men Wennman och jag gnetade på. Fick loss lite information. Ringde nyhetschefen. Han låtsades lyssna artigt, men det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte var det minsta intresserad av vad vi hade att komma med.

Det märktes även på hanteringen av vårt material i tidningen. Små frimärken på sidan långtbortistan.

Dag ut och dag in hängde vi vid ­Sveriges ambassad. Skrev notiser. ­Ingenting fungerade för oss och ­nyhetsdeskens intresse var fortsatt måttligt.

Vi fick ett tips om att svenskarna förts till Karashi, Pakistans största stad, och slängde oss på första bästa plan. Men det stämde inte och vi återvände resignerat till Islamabad.

Wennman tog en bild på en ung man som gripits av några invånare som befarade att han var en självmordsbombare. En bild som senare vann pris. Men det var senare: ­
i ­Islamabad stod inga framgångar att finna.

Efter tio dagar gav vi upp och åkte hem. Fiaskot var totalt.

Några dagar senare släpptes svenskarna – utan att ha ställts ­inför rätta.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52.

Yrke: Nyhetskoluminist på Aftonbladet.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag…

        …dricka vin.

2. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan…

        …snus.

3. Jag blir kär när…

…hon är intelligent.