Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden före ”diagnosen”. Livet som icke upplyst var enklare – men sedan hände något.

Miljön var ståtlig, vi var på kurs på ett slott ­utanför Stockholm och ”diagnosen” fick jag efter att ha fyllt i ett formulär med massor av frågor. Efter att ha sammanställt svaren stod det klart: Jag är introvert.

Nu för tiden vet väl de flesta ungefär vad det innebär – men det här var i självhjälps- och förverkliga dig själverans begynnelse och där och då kändes det först som en nitlott.
”Vem fan vill vara introvert?”, undrade också en av kollegorna – men vår kursledare var noga med att påpeka att det inte låg någon värdering i begreppet. Introvert eller extrovert – alla är lika bra, fast på olika vis.

Och sakta men säkert började jag känna igen mig i beskrivningarna. Framför allt en förklaring satte sig: Extroverta får energi genom att umgås med andra. För introverta är det tvärt om – vi blir av med energi och behöver i stället vara för oss själva­ för att kunna ladda batterierna.
Äntligen förstod jag varför jag ofta kände ett inre motstånd inför stora tillställningar, kalas och annat som de allra flesta tycker är oerhört kul.

Frälst av nyvunnen självinsikt åkte jag hem till min fru, som jag förövrigt redan hade hobby­diagnosticerat som osedvanligt extrovert, med den glada nyheten – men där blev det tvärstopp. Hon gick inte alls i gång på definitionerna, ville­ inte kliva in i extrovert-boxen och tyckte hela grejen bara var en ursäkt för att bete sig lite som man vill. Människan är mer komplicerad än så, påstod hon.

Själv tyckte jag ändå att det låg en hel del i det där I:et som inledde min fyra bokstäver långa personlighetsprofil. De övriga tre bokstäverna, som stod för andra personlighetsdrag som gick att utläsa av mina testsvar, har jag glömt bort – och det är kanske lika bra det. För, tvärt emot vad som troligen var meningen,­ så har jag aldrig känt mig mer introvert än efter det att jag fick reda på att jag var just introvert.

Susan Cain beskriver i boken Tyst – de ­introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns att många introverta är skickliga­ på att anpassa sitt beteende efter de ­sociala krav som krävs. Man tar seden dit man kommer, helt enkelt.

Det låter rimligt, så fungerar även jag – men det var enklare före ”diagnosen”. På den ­tiden då man inte hade något att skylla på, ­medvetet eller omedvetet, och helt enkelt fick ”kamma till sig”. Nu känns startsträckan längre eftersom jag till råga­ på allt elände också är ­introvert.

Det händer allt som ­oftast att jag känner mig introvert utmattad i förväg, redan innan jag hamnar i en situation där mina batterier riskerar att tömmas. Bara för ­säkerhets skull.

Avslutningsvis vill jag passa på att med­dela att all eventuell uppvaktning på min 50-årsdag ­undanbedes ­vänligen men ­bestämt.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson. Ålder: 49. Gör: Jobbar på Aftonbladets debattredaktion. kristofer.f.olsson@aftonbladet.se

Fyra tankar:
När jag blir pensionär ska jag …
… börja kolla vad de egentligen står i det där orangea kuvertet.

Jag får fjärilar i magen när jag …
… hittar Hollandspressen av Blitzkrieg Bop i mint condition.

I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …
… en morgontidning. Så gammal är jag.

Jag skulle kunna begå brott om …
… jag ville. I alla fall enligt delar av poliskåren.