Startsida / Inlägg

Jag vet – att sörja ett djur är löjligt

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggEn vacker, rimfrostig höstdag gav han sig av på skogsvägen för sista gången.­ Jag vet exakt vilket datum det var, ­eftersom jag skrev det i kalendern. 7  oktober 2007 trippade min svart-vita, jovialiske katt Sotnos i väg och när solen gick ner var han fortfarande borta. Det låter kanske patetiskt, men ni vet hur det är med djur: Vissa gör djupare­ avtryck än andra. Sotnos var speciell – en modig, charmig och genomsnäll individ.

Oron växte som ett hål i kroppen för varje kväll han var borta. Jag tittade på termometern vid dörren. Nätterna blev kallare och kallare. Satt han fast någonstans, frös han? Hade han blivit instängd i någon lada? Var han påkörd och skadad?

Vi satte upp lappar, letade, ropade. Varje morgon spanade vi mot vägen där han hade gått och nästan hallucinerade att han kom traskande tillbaka, precis som varje annan dag i hans liv.

Så en dag ringde det en bonde från en gård i närheten.

– Jag har hittat er katt, kom och hämta honom,­ sa mannen med skrovlig röst.

Sotnos, äntligen! Vi slängde oss in i bilen, fyllda av hopp. Men djuret vi mötte var en svart-vit hona, omärkt och uppenbart på rymmen.

Det tog tre månader innan jag slutligen accep­terade att han aldrig skulle komma tillbaka.

Det är så märkligt när man förlorar ett djur. Förlusten är större än bara en vän. Plötsligt känns det som om typ 15 år av ens historia raderas ut och försvinner.


Den sista katten jag tog farväl av var Richard Ratbone.

Han var Sotnos motsats, en argsint, lättkränkt brittisk gatukatt som fräste ”fuck off” till alla han mötte. Vi plockade upp honom när vi bodde i England, från ett katthem utanför Liverpool. Jag antar att vi tänkte att vi gjorde en god gärning. Vid första anblicken var han en söt och rar liten hane, brun-svart tigrerad och vit kring nosen. Men bilden skulle strax förändras.

Richard följde med oss när vi flyttade till Sverige och blev snart beryktad på gatan där vi hade­ köpt bostadsrätt. Grannarna betraktade honom med ett slags vördnad, fast på betryggande distans. Den som inte visade katten 100 procent ­respekt åkte på stryk, varken mer eller mindre.

Ibland uppstod sådana konflikter.

En dag hörde jag ett hjärtskärande smärtvrål från gatan. Jag tittade ut, övertygad om att någon­ hade blivit påkörd eller brutit lårbens­halsen.

Men i stället såg jag en yngling i luva som höll på att lasta ut möbler ur en transport. Hade han tappat pianot på foten? Tänkte jag. Sedan hörde jag honom ropa till sin vän:

– Det var en kattjävel i trailern!

En sekund senare såg jag katten komma ­lomande hem, med irriterat viftande svans.

– In Richard för satan, innan han kommer efter dig! Ropade jag till honom genom ­fönstret.

Ilskna grannar till trots – min största rädsla­ var alltid att Richard skulle råka ut för något­ och försvinna, precis som Sotnos hade gjort. Så blev det inte.

Förra året drabbades han av en tumör på magen. Några månader senare tappade han även sin stolthet; pälsen var tufsig och livlös. Den morgonen då mat­skålen stod orörd visste jag att det var dags.

Jag vet att det är löjligt att sörja­ ett djur så, att det är det ultimata beviset för hur jävla bra vi har det. Men i år ska jag tända ett ljus på alla helgons dag för Sotnos och Richard. Kanske kan jag en dag till och med tänka mig att skaffa en ny katt.

Vi får se.

  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Frida Westergård och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB