De var nygifta, jag tror de hette Henry och Charlotte, och de var på väg till ett hotell vid kusten, ­inte långt ifrån där jag bodde. De skulle fira smekmånad. Dimman och nattmolnen sänkte sig över den vingliga vägen där de körde fram.

Då plötsligt ser de en flicka vid vägrenen. Hennes vita långa klänning bländar dem i mörkret och de är nära att
köra i diket. De stannar och frågar om hon vill ha lift. Först då ser de att hon är hemskt blek, nästan genomskinlig. ”Åh vad snällt, jag bor bara fem mil härifrån”, säger hon och kliver in
i baksätet: ”Ni kommer att se en gammal nedlagd bensinstation på vänster sida och efter den ett vitt trähus. Där bor jag. Mina föräldrar väntar på mig.”

Snart ser de huset. ”Hörru, jag tror vi är framme nu”, säger Henry och vänder sig om. Men flickan är borta! Då kommer ett gammalt par ut från huset. ”Kan vi hjälpa er?”, frågar de.

Charlotte berättar om flickan. ”Och nu finns hon inte?”,
säger den gamle mannen som om han redan vet. ”Ni är inte dom första som stannar på vår uppfart. Vår dotter har varit död i 30 år, hon blev överkörd. Men en gång om året liftar hon tillbaka hit”. Två dagar senare hittades Henry och Charlotte döda. Det vita trähuset finns bara på gamla svartvita fotografier – det brann ner för 60 år sedan. Men jag har åkt förbi. Ibland skymtar man huset. Ibland inte. Och ibland kan man se en blek, spöklik flicka i vitt nattlinne vid vägkanten. Låt henne inte lifta med dig.

”Berätta mer!” Jag, Sarah och Ted sitter och kurar skymning i Sarahs bortresta föräldrars hus på Arholma ö. Det knakar i trappen och regnet smattrar mot rutorna. Vi är
16 år och Ted har precis kommit hem från USA där han har bott i ett år. Nu återger han alla läskiga berättelser han hörde där. En efter en. Vi driver på: ”En till!”  De blir mer kusliga ju mörkare natten blir och utanför tornar den gamla bykvarnen upp sig. Den ser olycksbådande ut i månskenet.

När de amerikanska spökena är slut fortsätter vi med historier om de som en gång bott på ön, om mormor Dina som en gång levde i det här gamla huset, om de som gått hädan och går igen. Om de som drunknade till havs. Om de som blev galna.

Då plötsligt hör vi det. Ett fruktansvärt skri ljuder genom natten. Vi vågar knappt andas. Sedan inser vi vad det är: Det måste vara råbocken! Vi skrattar. Vi slappnar av lite. Men det varar inte länge. Kissy kommer springande och hoppar upp i soffan. Hon är alldeles blöt av regnet. Först tänker vi inte på det. Men så blir Sarah allvarlig: ”Vem släppte in katten?” Vi blir knäpptysta och ser skrämt på varann. Ingen av oss har släppt in Kissy.

Om ni gissar att ingen av oss vågade sova den natten så gissar ni rätt. Ändå är det ett fint minne.

Halloween och Allhelgonatiden är här och det är hög tid att låta sig skrämmas och kura skymning. Vill ni börja redan nu kan ni läsa om läskiga ”Wicker man” i veckans tidning. Jag tror vi alla ­behöver lite mystik i vardagen.