Romeo och Julia, Catherine och Heathcliff, Paula Yates och Michael Hutchence. Världen är full av kärlekspar och kärlekshistorier, fiktiva såväl som verkliga. De jag gillar mest går i moll. Jag dras till tragiken, till intensiteten. Kanske är det Disneys fel. Lärde jag mig inte redan när jag såg Mowgli lämna Baloo för människobyn att älska vemodet och det omöjliga? Sen såg jag Bo Widebergs Elvira Madigan på tv. Kärlekshistorien mellan lindanserskan Elvira och den redan gifte löjtnanten Sixten Sparre som slutar i självmord var trollbindande. Någon vuxen förklarade att de hade funnits på riktigt. Jag och mina lika olyckstrånande vänner var som frälsta. Vi tecknade Elvira i våra skolblock. Hon var vår gud och tragiken vår religion.

Vi gick i lågstadiet då men lockelsen levde kvar genom tonår till vuxenliv. Vi läste Karin Boye, om knoppar som brister. Vi satt på golvet i någons rum och lyssnade på Nothing compares 2 U med Sinead O’Connor. Vi visste ännu inte särskilt mycket om kärlek: Vi var förälskade på avstånd. En blick där och ett blygt ”hej” här. Ändå var det storslaget och dramatiskt. Och omöjligt. Vi tröstade varandra när någon var olyckligt kär: Du är mycket bättre än han. Vi tröstade när hoppet svek: Jag kommer aldrig att träffa någon. Jo, det kommer du, vi lovar. Och så blev det. Dagen kom när första kompisen skaffade kille på riktigt. De hånglade i skolkorridoren i flera veckor. Sen en måndag var det slut. Det var katastrof och tårar. Vi lyssnade på Pictures of you med The Cure. Vi sa att han säkert skulle ångra sig.

Vi blev äldre. Vi fick våra hjärtan krossade och vi krossade andras. Vi blev mognare. Med tiden suddades de laddade orden ut. De stora gesterna vände vi inåt. Vi skulle jobba, skaffa barn och storhandla. Vi slutade att prata om det som rörde oss på djupet. Vi höll det för oss själva. När en kompis separerade från sin man blev vi förvånade. ”Det har varit jättedåligt länge. Det är ingen tragedi, det bara är så”, berättade hon obekymrat. Efter några glas vin kom tårarna. Då lyssnade vi på Nick Cave. Vi tittade på Brokeback mountain.

Vi dras inte längre till det omöjliga, vi är långt bort från vår barnsliga Elvira Madigan- kult. Men vi kommer alltid att behöva de tragiska kärlekshistorierna. De ger oss tröst. De får oss att både glömma och minnas.

Nu i veckan är det Alla hjärtans dag. Då ska jag fira mina modiga vänner. De som vågar vara ledsna, glada, tragiska och kärleksfulla.