Snälla – undvik parfym på grund av allergi!

Så står det på en nyuppsatt lapp på dörren till förskolan. Men genast när jag kliver innanför dörren vet jag att någon har syndat. Denna någon är en mamma som klär på sin dotter. Jag börjar i tysthet att formulera en uppläxande fras. ”Ursäkta, men det är faktiskt inte tillåtet att ha parfym här”.

Jag har bara vaga minnen av hur det började. Jag hade fått ett sommarvik på en tidning i Blekinge. Lägenheten jag hyrde var misstänkt billig, men eftersom lönen var närmast anorektisk tog jag kontraktet utan att fundera. Köket stank av en lukt som inte gick att vädra ut, hur mycket jag än försökte. Den satte sig i kläderna, i mattorna, i sängkläderna. Den irriterade mig, men inte lika mycket som huvudvärken som började slå till när jag minst anade det. Vissa dagar blev trycket i bihålorna så ihållande att jag knappt tog mig ur sängen. Drömmen om ett fast jobb dog i och med ströfrånvaron.

Fick nytt jobb i Uppsala på vårterminen och allt såg hoppfullt ut. Fyrisån porlande och alla världens blommor och buskar blomstrade. Jag var ute och joggade när jag plötsligt fick svårt att andas. Luften räckte inte till och jag slog av på tempot. Märkligt – jag hade ju god kondition?

I samma veva slog förkylningen från avgrunden till. Näsan rann konstant och jag tog nässprayer för att lindra svullnaden. ”Det är nervändar som bråkar”, konstaterade läkaren. ”Det kan försvinna lika fort som det kommit.”

Jag sjukskrev mig igen. Vissa dagar var jag helt utslagen, andra gick bättre. Av någon anledning mådde jag som bäst när fönstret på kontoret stod på vid gavel. Så jag satte på mig vinterjackan och lät rummet bli utkylt.

Allergitesterna visade… UA. Totalt jäkla UA. Jag hade ju alla symtom på allergi! ”Du kan vara allergisk ändå, även om det inte syns på testet,” svarade öron-näsa-halsdoktorn. Men kortison-sprayen jag fick hjälpte inte ett dugg. Inte antihistaminerna heller. Det enda som säkert lindrade smärtan var Treo. Tuben blev min trogna vän och ständiga följeslagare.

Så småningom hamnade jag här, på Afton-bladet. Det var under en intervju som det gick upp för mig vad som var fel. Jag träffade en kvinna som inte tålde dofter, så till den grad att hon tvingades gå runt med en heltäckande hjälm med kolfilter och visir. Hon andades praktiskt taget genom en gasmask. Det var  hennes egen lösning, och hon var uppriktigt stolt över den.

”Sa du doftöverkänslighet?” frågade jag och slutade anteckna. Symtomen lät bekanta.

Jag träffade ny läkare som bekräftade mina misstankar. ”Nyser du av dofter, är det överkänslighet”, sa han. ”Vad gör jag åt det?” undrade jag.

Han skakade dystert på huvudet. Det får man leva med.

Men riktigt så illa var det inte. En doftallergiker lär sig mycket snabbt att göra skillnad på folk och folk. Med en kran i världsklass kunde jag snart identifiera kemikalieanvändare på flera hundra meters avstånd. Som en labrador spårade jag folk genom korridorerna på jobbet, för att sedan snabbt undvika de värsta parfymmiss-brukarna. Och när jag trots allt gjorde en miss-bedömning löste Treon problemet.

Och det var förresten så jag blev forever missbrukare av värktabletter, åtminstone i en lightversion.

Men allt detta vet förstås inte den stinkande mamman på förskolan om. Jag orkar inte fräsa åt henne, utan gör som vanligt – slutar andas och biter ihop. Sedan får jag dåligt samvete och dämpar ångesten med en ny Treo.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead. Ålder: 39. Familj: Make samt två söner.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.