Det vita vinet är kylt, snacksen uppdukade och lördagsfeelingen har infunnit sig. Jag är i Los Angeles hos min väninna Maria som flyttade hit i somras och nu ska jag få träffa en av hennes färskaste kompisar, Christine. Vi två sitter i vardagsrummet och har precis börjat smutta på vinet när Maria kommer in från trädgården, blek i ansiktet.

– Det är något fel med Junior, hans mage är helt uppsvälld.

Junior är Marias sjuåriga franska mastiff, en ståtlig jättehund av rasen dog de bordeaux. I vanliga fall ligger han lojt på sin bädd vid bakdörren, men nu vankar han stressat av och an på gräsmattan. Då och då stannar han upp och försöker kräkas men konvulsionerna resulterar inte i någon uppkastning.

Han gnyr inte, skäller inte. Han betraktar oss bara bekymrat medan han flämtar och dreglar. Både jag och Christine är själva hundägare och vi förstår direkt Marias oro. Medan Christine googlar symtom, går jag och Maria igenom hur dagen hittills har varit.

Visst var han okej under eftermiddagen och på promenaden före middagen lufsade han ovanligt lätt och raskt, resonerar vi, men blir avbrutna av Christine:

– Guys, it’s urgent! He’s got bloat, I am pretty sure of it, säger Christine och fortsätter:

– Vi måste till veterinären, utan operation dör han.

Hunden har drabbats av magomvridning – ett tillstånd som innebär att magsäcken snurrar kring sin egen axel. Den fylls av gas, pressar på kroppens stora blodkärl och hunden drabbas av syrebrist.

Maria baxar in den 68 kilo tunga hunden i bilens bagageutrymme. Christine kör, jag håller koll på gps:en. Hur lång tid tar det till den dygnet runt-öppna veterinärkliniken? En kvart. Helvete! För varje minut blir Junior mer stressad, magen fortsätter att svälla. Den är hård och spänd. Maria ringer till kliniken, förklarar forcerat:

– It’s a matter of life or death!

Liv eller död. Kärlek och sorg. Hennes älskade Junior, som de flög över från Europa så sent som för sju veckor sedan, är dålig. Döende.

Christine zick-zackar genom den täta LA-trafiken, saktar in vid ett rödljus, men utbrister ”fuck it” och gasar på trots att det precis slagit om till rött.

Vi möts av grönklädd personal som lyckas få upp det lika gigantiska som sköra djuret på en bår och efter att ha röntgat honom förklarar veterinären att Junior behöver akutopereras.

– Men han är drygt sju. Den här rasen blir sällan äldre än åtta, tänk på det.

Maria gråter. Jag gråter. Christine gråter. Maria ber mig ringa hennes man, Esa, som är i England. Klockan är fyra på morgonen där. Efter fem försök svarar han.

– Ge honom sprutan, säger Esa. Han är gammal och kommer tillbringa sina sista månader i rehab. Om han överlever operationen. Om. Det är inte värdigt.

Så självklart. Så svårt.

Tiden tickar. För varje sekund får Junior allt ondare, blir allt lojare. Maria kämpar med sina känslor, söker stöd hos mig och Christine.

– Vad skulle ni göra?

– Om du väljer operationen, för vems skull gör du det? svarar jag.

Frågan är retorisk och Maria vet. Ger veterinären klartecken.

Så rätt. Så svårt.

5 x tankar i mitt huvud

1. Som osalig ande skulle jag spöka för …

… min man, eftersom han absolut inte tror på övernaturligheter. Vore kul att se hur han reagerar.

2. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …

… tvätta händerna.

3. Vill du få mig på fall …

… bjuder du på afternoon tea med champagne, glutenfria snittar och bakverk.

4. Jag reser ingenstans utan …

… min laptop och mobil.

5. Jag blir rädd när …

… Trump twittrar tokigheter. Vart är världen på väg?

Veckans krönikör

Namn: Erika Scott.

Ålder: 51 år.

Familj: Gift, två tonårsbarn och hunden Monty.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Gör: Ansvarig för Aftonbladets magasin.