”JAG VILL INTE” ropar mitt barn ilsket när han tvingas leka själv.

Reaktionen är fullt rimlig men med åren kommer förhoppningsvis insikten om att ensamheten ibland kan vara både befriande och belönande.

Kanske finns det faktiskt inget så stärkande för psyket som att göra saker på egen hand. Om inte annat är det bra för självförtroendet, har jag märkt.

Jag minns till exempel första gången jag åt middag ensam på en restaurang (snabbmatshak eller korvmojor räknas givetvis inte). Ett hippt söderställe med hög hiphopmusik i högtalarna och menyn på griffeltavlor. Ceasarsallad och vitt vin, en plats vid baren och en insikt om att jag plötsligt, om så bara för en stund, var en mycket självständig kvinna. En sådan som ”fixar saker”.

Jag gick så fort glaset var tomt men tog kvittot på stor mognad med mig därifrån.

Att shoppa utan sällskap är ingen utmaning, det är jag sedan länge proffs på. Faktum är att det av många anledningar är att föredra. Man behöver inte gå in i tråkiga butiker, inte vänta på att någon ska bli klar i ett provrum, inte känna dåligt samvete när man själv tar lång tid på sig och man behöver inte ursäkta dyra och eventuellt onödiga inköp.

För några veckor sen gick jag, för första gången någonsin, på ensambio.

Jag såg hyllade Manchester by the sea och grät så att synfältet försvann. När servetterna
i knäet tog slut fick jag använda olika pappers­bitar i plånboken för att torka tårarna med.

Efteråt var det skönt att inte prata. Bara kunna resa sig ur stolen och smälta filmen på väg hem utan att höra någon annans röst dissekera upplevelsen.

Men det finns svårighetsgrader i det här med att egengöra.

Inget får en att känna sig så vuxen – och så utlämnad – som när man flyger ensam. I en kabin full med okända människor, högt uppe i himlen i en stålfågel som egentligen inte borde kunna lyfta. Ett boardingpass, ett bagage, ingen annan att hålla reda
på men desto mer att hålla ihop inombords. När planet dunsar i marken en känsla av kraft, jag klarade detta alldeles själv.

Familj och vänner är oumbärliga och oftast blir livet roligare i grupp. Men emellanåt är det
värt att testa sina egna vingar för faktum är att de håller rätt bra. Till och med 10 000 meter upp i luften.

Veckans krönikör

Namn: Olivia Svenson.

Ålder: 38 år.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

Yrke: Journalist.

5 x tankar i mitt huvud

1. Som osalig ande skulle jag spöka för …

… min kollega Jimmy Beris på Aftonbladet. Han gillar spöken.

2. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …

… är att kolla om det finns ett badkar.

3. Vill du få mig på fall …

… bjuder du på marängsviss och champagne och säger att du älskar tv-serien Matador.

4. Jag reser ingenstans…

… utan min Helige Kristoffer-medaljong.

5. Jag blir rädd …

… när Donald Trump öppnar munnen.