Vi hade precis picknickat med pajer och sallader. Det var vår och solen värmde. Om någon månad skulle min kompis gifta sig, nu var det möhippa. Vi var pluggkompisar, jobbarkompisar och gamla barndomsvänner. Vi var brokiga och glada. Sista aktiviteten för dagen före middagen var en äventyrsbana. Någon i gänget hade bokat: Det är ju kul att utmana sig lite!

Vi for iväg till en skog i Nacka där en ung, sportig man mötte oss och förklarade hur allt skulle gå till. Skit också! Det var först nu jag insåg att det var en höghöjdsbana. Att vi skulle upp elva meter över marken och gå på några slags rep mellan träden! Jag kan inte banga nu, tänkte jag. Hur svårt kan det vara?

– Det är fullkomligt säkert, sa den unge mannen när han hjälpt oss på med selarna som skulle förhindra att vi trillade ner och dog.

Aldrig förr hade jag känt mig mer skeptisk.

Jag lyckades klättra upp för trappan och ut på första hängbron. Sedan hände något. Min kropp skakade. Jag kunde inte kontrollera stegen och ju mer jag skakade desto mer svajade repen. Jag andades djupt och försökte intala mig själv att det här med att gå högt uppe i luften var helt logiskt, inte alls galet. Men ingenting hjälpte. De andra var långt borta bland de svårare etapperna. Då kom Lisa bakom mig. Hon var lika blek och darrig som jag. När vi hade nått första stoppet höll vi oss krampaktigt fast vid trädet.

– Aldrig i livet att jag ger mig ut för nästa bana, sa hon.

Vi var livrädda. Men hur skulle vi ta oss ner? Vi kunde inte gå tillbaka och vi kunde heller inte gå framåt. Lisas ögon lyste av ren och skär ångest och jag insåg att jag måste ha sett likadan ut. Vi får vara kvar här hela natten tänkte jag, tills det kommer en lyftkran och hissar ner oss.

Den unge mannen försökte lugna oss.

– Ni kan vira ner er, sa han, och hoppade rakt ut.

Medan han satt och  dinglade fritt högt ovanför marken visade han hur man skulle göra.

– Ni ser ju, den här selen är supersäker.

– Min är det nåt fel på, jag kommer att dö, sa jag.

Jag minns inte hur länge vi stod där men till slut lyckades vi ta oss ner. De andra var upprymda, de hade klarat hela banan: Vad kul det var!

Jag kräktes bakom en buske.

Om jag vill vara lite äventyrlig av mig i dag åker jag Nyckelpigan, eller kanske till och med Kvasten, på Gröna Lund. Jag har insett mina begränsningar.

Mycket modigare är paret Mikael och Lotta som prickar 50 äventyr på ett år. De har bland annat fridykt, simmat bland isflak och vandrat upp på bergstoppar! Läs om dem på sidorna 14–18.