Självkärlek. Självomsorg. Själv…

Det är något med skilda 40-plus-tanter som ger mig the creeps. Plötsligt har man hittat sig själv, efter ett liv med ungar och en trött man. Kvinnan mitt i livet ska åka på spa med ”tjejerna”, flabba över dyra viner och ”aaaaaaldrig mer ta hand om någon…”.

Näpp, för nu är det JAG som gäller. Min tur, liksom.

Man ser 40-plus-tanterna överallt, och dom kommer i olika skepnader: Lådvinstanter, kulturtanter, träningstanter och tjejtanter.

Men alla har de en sak gemensamt: Det är min tur nu! Å nu är det jag som bestämmer i mitt liv.

Jag kan förstå tanterna. Har själv varit en av dem. En sån som ska ta igen förlorad tid. Med ett enda resultat: Att ha förlorat igen.

För man kan inte både ha kakan och äta upp den.

Var och en av dessa tanter må för första gången ta sig själv på största allvar. Sig själva alltså, – inte rollerna de spelat genom livet; den nitiska morsan, karriärspinglan, klassmamman, husfrun.

Nä, utan sig själva. Självaste Jaget.

Och det är ”fine”, så länge det stannar där. Och man vet vad man håller på med. För varje val, även ”självomsorgs-valet” medför konsekvenser.

För när ensamheten kommer krypandes efter att den sjuttioelfte ”bok-resan” med kulturbrudarna mynnat ut i att en eventuell dejt valt att backa – kan det vara så att den där fantastiska självomsorgen har kostat mer än den smakat.

Jag menar vilken 40 plus-man har tid och ork att vänta på att ”nu-är-det-min-tur-tanten” ska gå 118 varv runt Colosseum, cykla till obskyra vinodlingar i södra Frankrike eller hänga på ett lerspa med andra ”nu-är-det-min-tur-tanter”?

Inte många. Tiden är knapp för alla.

Och den som bara tar hand om sig själv – i protest mot tidigare livsval, får till slut bara – sig själv.

Det ter sig logiskt. Ändå hör jag följande sippra ur min egen och andra 40-plustanters munnar i tid och otid: Han är en idiot! Hade han verkligen varit kär så hade han stannat!

Så enkelt är det förstås inte. Även om det just då, när förlusten av något som kanske hade kunnat bli bra, känns som en repeat från förr (innan tanterna började välja sig själva) så behöver det de facto inte vara så. 40-plus mannen kanske faktiskt var en bra man. Men sett ur hans synvikel; vad ska han med en självförsörjande, självsemestrande tant till? Tiden är ju knapp. Även för honom.

Visst kan man med fördel under en period välja sig själv, utan dåligt samvete, och det kan till och med vara bra. Men när tanter som både vill ha kakan och äta upp den gång efter annan gör om samma sak har självomsorgen kanske gått överstyr. Valet – att välja sig själv – har då per automatik lett till ett helt annat val: man har valt bort andra.

Om det här pratade två 40-plustanter på uteserveringen häromdagen.

Den ena tyckte synd om sig själv, eftersom dejten hade dragit. Den andra tog en klunk av det iskalla vita vinet, log och sa:

”Äh, skit i honom nu. Följ med mig på en weekedresa till Paris i stället.”

Tant nummer ett tittade upp från sitt glas och svarade:

”Ja, det kan jag lika gärna göra. Jag har ju ändå inget annat för mig.”

Och så fortsätter det. I all evighet.

När den så kallade självom­sorgen gått överstyr.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …

… alvedon, netflix och blåbärs te.

2. Sist jag blev skitförbannad var när …

… jag tappade mitt tre­dagar gamla SL-kort.

3. Alla borde se filmen …

… Lion eftersom den berör på djupet och handlar om många barns verklighet.

4. Jag blir charmad när…

… någon GER utan att ha en baktanke med det.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, 20, 18 och 13 år, katten Svea och flera fantastiska vänner.
Bor: Söder om Stockholm.