Det kan ibland hända att jag vaknar mitt i natten och tror mig höra det skrik som aldrig har nått några öron. Likt ett färgstick mellan dröm­vågorna, precis när gryningen sakta smeker fönster i dunkel dvala. Ett rop på uppmärksamhet från en verklighet som aldrig blev verklig.

För om vi aldrig hade fattat det där beslutet, så i grund och botten anspråkslöst men samtidigt så livsdefinierande, hade ju inget av det som vi känner som nu egentligen ha sett ut som det gör.

Naturligtvis är det lika lönlöst som irrelevant att försöka greppa konturerna över en framtid som aldrig blev, men jag kan ändå inse att den hade varit så mycket annorlunda.

Kanske hade jag suttit på en helt annan stol,
i en annan del av Sverige, och oroat mig för helt andra saker än det som upptar mina tankar
i dag. Kanske hade jag legat där på natten och känt en tagg i hjärtat för att du befann dig så långt bort? Undrat om luften du andades gav dig tillräckligt med näring för att orka vakna
till ännu en dag? Måhända hade jag klickat fram ditt nummer på telefonen bara för att se att det faktiskt finns där, mellan betydelselösa kontakter och de jag skyddar närmare hjärtat? Kanske hade jag skickat ett meddelande bara för att få svar några ångestridna timmar senare?

Chansen finns att jag hade känt lugn och ­ro i sinnet, glad och stolt över att passagen in
i verkligheten och livet hade gått på det stora ­hela bra.

För vi var ju inte så mycket mer än barn själva, hon och jag. Två själar och kroppar som möttes på själva ansatsen mellan lek och allvar, men som valde att ta hoppet ut i vuxenheten på olika sätt. En tvåsamhet som uppstod mest på grund av förvirring och förtvivlan, snarare än byggd på något som var tänkt att hålla.

Därför tystnade det skrik som aldrig nådde några öron en förmiddag i november på Vrinnevi­sjukhuset i Norrköping. En dag som ­så många andra, med lätt duggregn mot vindrutan och en rutinåtgärd som gick som avsett. En bilfärd åter till stan under tystnad. En kopp te på kafé med blickarna ut genom fönstret och tankarna längre bort än folkmyllret på Drottninggatan.

Efter att den första chocken lagt sig och var­dagen åter blivit friktionsfritt vardaglig pratade vi inte mycket om det, hon och jag. Sårkanterna växte sakta ihop, med tiden bleknade ärret och kom att bli en närmast ­osynlig reva begravd ­under andra erfarenheter och sorger. Vi gled isär, bröt upp och planade seder­mera ut i varsitt liv.

Det var ju aldrig menat att det där skriket skulle nå några öron. Men lik förbannat kan det hända att det når mig, precis när natten är som mörkast.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …

… att jag skulle ha befunnit mig någon helt annanstans än jag precis var. Det tycks verkligen som jag har en
dubbelgångare i stan som dyker upp med jämna ­mellanrum. Om du känner dig träffad – hör av dig. Vore spännande att ses.

2. Jag längtar alltid till …

… den där tiden på dygnet då vardagens alla måsten är avklarade och jag kan sjunka ner i en just då aktuell bok. Det är livskvalitet om något.

3. Det mest korkade jag har gjort är att …

… inte dra lärdom av allt ­korkat jag har gjort. Det är bara att inse, jag är och ­kommer förbi en svagfelighet till mitt sista andetag.

4. Kärlek för mig är …

… en blandning av acceptans, respekt och ­passion. Tiden och realiteten har fått mig att inse att det där med två hjärtan som slår likt ett blott är en utopi. Verkligheten är ingen Harlequinroman – tack och lov.

5. Senast jag ljög var …

… dessvärre här­om­dagen då jag avstyrde ett spontan­glas på krogen med motiveringen: ”Sorry, jag råkade spontansomna efter träningen”. Förlåt!

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling.

Ålder: 43.

Familj: Delar säng med två bedrövligt bedårande katter i trotsåldern.

Gör: Typometerhjon, hårdrocks­skribent och journalist.

Bor: I Stockholm.